Samtiden. 1858

beskrifha. Denna roman, sotti nyligen (i slutet af Sept» 1867) blifvit belagd med seqvester, och såsom skyldig till alla statsförbrytelser och dödssynder dömd att försvinna ur bokhandeln, utkom i häften af 1 till 2 tryckark; och subskribenterna erhöllo af förläggaren studsare, bronsljusstakar, siifverbestick m. m. såsom premier, om de regelbundet afhemtade ett visst antal häften. Sub-Skribenternas antal uppgick till öfver 100,000. Det sätt, hvarpå afsättningen i nära 8 års tid obehindradt bedrefs, hörer, likasom romanen sjelf, till tidens märkvärdigheter» Efter d. 2 Dec. 1851 måste Eugène Sue lemna Frankrike och begaf sig till Savoyen, der han lefde mycket tillbakadraget och arbetsamt. Efter hans förvisning hafva ännu flera romaner utkommit af honom, och bland dem ”Mémoires d’un mar£\ ”Comelia d’Amalfi”, i följetongen till ”La Presse.” Äfven för ”Siècle’s” följetong skref han ännu några romaner, bland hvilka den sista: "Jm Jîls de famille” bief af bruten, innan den hann slutas. Eugène Sue dog af ett ryggmärgslidande i Annecy d. 3 Aug. 1857.

Eugène Sue visade alltifrån böljan en särdeles lust att framställa rysliga uppträden och en förmåga att uppfinna fasor, hvilken snart stegrades till högsta virtuositet. Med denna förkärlek för det gräsliga, som man visserligen ännu kunde ha fördrag med, förenade sig ett ännu större fel, hviiket såsom synd mot poesiens heliga ande icke kan hoppas förlåtelse, nemligen hans böjelse att måla vällustiga bilder, hvilken först höll sig inom vissa skrankor, men småningom utbröt allt friaTe och slutligen blef fullkomligt tygellös. Härtill kom en stark anstrykning af Byronsk tendens och sinnesstämning, som isynnerhet i hans första arbeten visa sig. I dessa verk skildrar Eugène Bue verlden efter en förutsättning, som han kallar sin ”filosofi”, nemligen efter den tanke, att här på jorden det onda afgjordt öfverväger det goda, att dygden alltid blir försmädad och kufvad, men lasten och förbrytelsen deremot äro och förblifva seger-rika. Detta är hans stående tema; och man kan väl icke antaga, att författaren med föresats och af nyck utvalt den. Strängheten i genomförandet af denna så envist fasthållna och i hans tidigare romaner till så mångfaldig utbildning bragta tanke är ett bevis på hans verkliga och fasta öfvertygelse. I hans senare skrifter se vi en sinnesförändring inträda, och den hittills varande misantropien förbytes till filantropi. Verlden synes just icke bättre, men det goda står mer i jemnvigt med det onda; och laster och brott blifva stundom efterhållna och bestraffade. Vid denna nya rigtning, som Eugène Sue med obestridlig uppriktighet