Samtiden. 1858

valde och med den ifrigaste ståndaktighet fullföljde ända till sitt life slut, lät han sig icke mer nöja med att framställa och skildra de Uslaste sedliga förhållanden, utan gjorde äfren förslag till att förbättra och omändra de sällskapliga förhållandena. Bedan han börjat skrifva såsom blott målare af fantasistycken och icke åsyftat annat än att åstadkomma slående intryck genom att skildra ohyggliga mönsterbilder af osedlighet; sedan han först med verk*-Rgt Mephistopheles-lynne utöst hela skålar, fttlla af det bittraste gäckeri och hån öfver allt ädlare och högre, och sedermera med uteslutande sträfvan efter trogen iakttagelse och skärp framställning hade egnat sin inbillningskraft och sin pensel åt historiska tidsmålningar och samtida genrestycken; kände han sig äfren gripen af denna sociala själspina, för hvilken knappast någon nyare skriftställare i Frankrike ha kunnat väija sig. Han uppfattade från denna tid sitt skriftställeri såsom ett slags apostla-embete, sökte att upptäcka orsakerna till gemene mans elände och ryggade icke tillbaka för något, om ock aldrig så inveckladt problem, i det han lät den med sakernas bestående ordning högst tillfredsställde läsaren af ’'Journal des Débats”, äfvensom ”Constitutionnels” harmlösa publik, kasta en blick in i tjtffgömmorna och jesuitvrårna. Pest-ftngan från dessa kryphål förorsakade visserligen något illamående; men oaktadt den förfelade anläggningen och det medelmåttiga utförandet af de fasaväckande sedemålningarne, gaf Eugène Sue der* med åt sin tid en väldig anstöt och bragte den i största rörelse och beklämning genom den oförtäckta skildringen af menniskor och tillstånd, om hvilka man väl hade en dunkel aning, men ingen klar föreställning, och som skriftställaren nu förde i ljuset i hela deras fruktansvärda vildhet och nakenhet. Den utomordentliga framgången af ”Mystères de Paris ’ har i lika underbart mått sedermera blifvit i någon mån uppnådd, men dock icke öfverträffad, endast af Onkel Toms Stuga. Vår tids blaserade, trötta, matta, men ängsliga samhällsmenniska kan icke mer intressera sig för rent poötiska arbeten: den enkla sanningen och dikten behagar henne icke mer; hon vill söka efter något krusigt och brokigt, något fasansfullt och terroristiskt; hon vill till och med i sina litterära förströelser och tidsfördrif se återspelet af sin jämmer och sitt elände, och till och med i sina drömmar alltid hafva revolutionens skräckbild såsom en hotande stamfru för ögonen. Derföre blefvo, oaktadt individernas olikartade passioner och äregiriga böjelser, "Mystères de Paris" af alla med begärlighet lästa: af somliga med afsigt att derur hemta något till omstörtning, af andra med afsigt