Sida 220
Ludvig Holberg
att derur liemta något till stöd för den bestående ordningen. Denna förvånande inflytelse stadnade icke blott på ytan och vid en utbredning på udden, utan gick också på höjden och i djupet samt trängde fram ända till samhällets understa och öfversta lager; den tjenade mer än en verldsförbättrare till valspråk och mer än en verldsförbättring till förevändning; den var förordet och inledningen till år 1848. En romanförfattare med redlig vilja, men med underordnad litterär förtjenst, tillkämpade sig på detta sätt den äran, att genom blotta kraften af sitt redliga uppsåt inverka på en omstörtning och bringa sitt namn i oupplösligt sammanhang med berättelsen om sitt fosterlands sociala stormar och oroligheter.
Allt detta fördömmes visserligen af vissa menniskor, men bör likväl, om ej uppskattas som en poetisk förtjenst, allvarsamt tagas i betraktande såsom ett moraliskt fenomen. Böjelsen att göra godt och arbeta på förbättringen af en stor del af våra medmenni-skors usla tillstånd, är, om man så vill, en bland de menskliga passionerna. Såsom en stor sällsynthet är den af lika ovanlig häftighet, och häri öfverträffar den alla andra passioner; ty ingen sam-vetstygel och kapson kan hejda oss, då vi sporras af inbillningen att göra godt. Denna häftighet och utbrottet deraf åstadkomma svärmeri. Man öfvertygar sig utan undersökning om det, som man innerligt önskar, och uppeldar äfven andra genom glöden af sin tunga, emedan man icke tviflar på dess ärlighet. Utan att anföra bindande skäl, har man sanningens frimodighet, sjelflornekelsens djerfhet, sin egen öfvertygelses ifver, och rycker sina läsare med sig, enär de icke finna något skäl att vara på sin vakt. Man bör akta sig för bedragare och skälmar; men man behöfver just icke så särdeles frukta dem, ty utan att lossa på sin mask, kunna de sällan utspela sin roll. Vida fruktansvärdare är den ärlige mannen, som, med en brinnande ifver att göra godt, olyckligtvis förgriper sig med afseende på medlen, genom hvilka han vill främja mensklighetens väl. Eugène Sue kan anföras som ett godt bevis härpå. Ostridigt menade han väl; men till uppnående af sitt ändamål valde han just icke det bästa medlet. Romaner äro dåliga läroböcker, och särskildt äro hans en dålig skola för ren smak och en riktig verldsåsigt. Men stor var Eugène Sues öfverens-stämmelse med sig sjelf, så eftertryckligt hans nit och allvar, så tydlig hans goda afsigt och ärliga svärmeri, att han med sina chimärer gjorde kallblodigt folk varma om hufvudet och i mängdens retliga sinnen åstadkom en hetta, som våldsamt och förstörande jäste och uppflammade. Mot sin vetskap och vilja har han
Källa: Project Runeberg ·