Samtiden. 1858

1847 , en protest af den ädle Palmerston varit uppsatt. Tv& månader efter omnämnda försäkran af Palmerston, hvilken han gaf i Augusti månad 1853, hade ett — ryskt-turkiskt krig utbrustit, emedan Pal-merstons mening var något helt annat än Rysslands åsigt.

Det såkallade ryskt-holländska lånet, för hvilket England också gått i borgen, i ändamål att hålla Holland skadeslöst för förlueteu af Demerara, Goda Hoppsudden m. m., upplöstes medelst laga domslut genom Belgiens skiljande från Holland, till Englands fördel, med dessa ord: England är icke mer skyldigt Ryssland någon styfver. Men Palmerston förklarade högtidligt, att fördrag, särdeles Wiener-för draget, miste hållas, och att Rysslands pekuniära anspråk vore så mycket rättvisare, som det en gång hade under-stödt Hollands och Belgiens enhet och sedan åter gifvit penningar för båda dessa länders åtskiljande (Underhuset, d. 16 Juli 1832). *) Så erhöll Ryssland sina krigskostnader mot Polackarne genom Pal-merstons ädla respekt för fördrag.

Nu en blick på Palmerstons orientaliska politik 1 Det ryskt-turkiska kriget 1828—23 är kändt. År 1833 tog Ryssland Kon-stantinopel under sitt personliga skydd, blott för att rädda det åt sultanen. Konstantinopels besättande med ryska trupper beseglade Turkiets öde. Det var det afgorande slaget mot Turkiets oafhän-gighet (R. Peel, Underhuset, d. 17 Mars 1834). Isynnerhet genom fördraget i Adrianopel hade undersåtarne sjelfva förlorat aktningen för turkiska statsmakten. Mehemed-Ali, som hade under-stödt den grekiska insurrektionen, gjorde uppror, skickade en armé under sin son Ibrahim-Pascha till Syrien, eröfrade denna provins, omintetgjorde den sista turkiska arméen vid Konieh och marscherade mot Konstantinopel. Sultanen bad om rysk hjelp; den franske amiralen Roussin förpligtade sig att hålla egypterna på af-stånd, om sultanen afböjde det ryska biståndet. För sent! Rys-sarne togo från Sevastopel Konstantinopel i sitt skydd. Redan i Maj månad år 1833 kom grefve Orlow med en skrifvelse från Petersburg till Konstantinopel, hvilken sultanen föranläts att under-skrifva utan att dessförinnan rådföra sig med någon minister eller något utrikes sändebud. Detta sålunda undertecknade dokument blef sedermera historiskt bekant såsom fördraget i Hunkiar-Skelessi af d, 8 Juli 1833. Det var Turkiets dödsdom, som likväl icke

*) Då Wellington hörde, att rysk-holländska lånet blifvit upptaget i Wien er-fördraget, utropade han: ”Detta är ett diplomatiskt mästerstycke å Castlereaghs sida, ty Ryssland är sålunda genom en pekuniär förpligtelse nödgadt att iakttaga Wieuer-fördraget.” Men Ryssland var hör återigen af annan åsigt än den till egna åsigter berättigade Palmerston.