Sida 232
Lord Palmerston
den gåtan löst. Earl Grey, Palmerstons chef, gaf d. 4 Febr. 1834 följande lösning deraf: ”Vi hade på den tiden vidsträckta kommersiella förbindelser med Mehemed-Ali, och att störa dem, skulle varit stridande mot vårt intresse.” Palmerston hade redan år 1832 sina konsuler och agenter i Egypten. Denne (revolutionäre!) man hade således ändock inlåtit sig med den med England befryndade sultanens upproriska undersåte. Etikett var det således icke heller. Var det ”kommersiella intressen”? Ja, men Nabmik-Pascha, det andra turkiska sändebud, som i London bad om hjelp, erbjöd de herrligaste privilegier och fördelar för den engelska handeln; och man känner Levanten och den turkiska redligheten. Nej, Englands kommersiella intressen ledde icke heller den ädle lordens handlingssätt. Nå, hvad i all verlden var det då? — Ack, hvem kan väl veta allt! Förtrollningen med de herrliga förvandlingarne förlorar sitt retande behag, om man säger tydligt, huru allt tillgår.
Om Turkiets dödsdom, fördraget i Hunkiar-Skelessi, visste han ännu d. 24 Aug. ingenting; efteråt tillstod han, att han visserligen redan då vetat derom, men icke något officiellt; sedermera (d. 8 Febr. 1848) bevisade dock Anstey för honom, att sultanen förut skickat det till honom och bedt om hjelp deremot, men den turkiska gesandten hade genom det ryska sändebudet återfått den af Palmerston med det råd, att framdeles åt sig välja bättre råd-gifvare. De särskilda konstgreppen med detta fördrag och Palmerstons skiljaktiga meningar derom äro sammanställda i en engelsk flygskrift ("Palmerston. What has he done?") och äro mycket intressanta att läsa. Men hvad innehöll då fördraget? Rysslands uttryckliga eganderätt öfver Svarta Hafvet och Dardanellema med uteslutande af alla andra folks krigsskepp, för tillfället äfven af kofferdifartygen, äfvensom Rysslands herravälde öfver Turkiet på åtta års tid; och det kunde aldrig vara engelska regeringens afsigt att genom fiendtliga åtgärder vilja åstadkomma upphäfvandet af detta fördrag mellan två oafhängiga stater (Palmerston till Att-wood 1837). Palmerston hade under de mest halsbrytande operationer mot sitt ”hus” väsendtligen åvägabragt detta fördrag, således lagt den väsendtligaste grundvalen till det sista kriget, som upphöjde honom till Englands premier-minister, på det att han skulle omintetgöra hvad som hade kostat honom så mycken ansträngning, så mycken förnekelse både af sig sjelf och England, ja, så mycken afsigtlig osanning. Hvilken metamorfos-teater — denna historia! Skall han visa sig som mästare eller blott som ”trollkonst-lärling”, hvilken glömt besväijelse-formeln och nu öfverväl-
Källa: Project Runeberg ·