Samtiden. 1858

och hjelpa till att binda strumpebandsorden på brorsonen. I sanning , ett skönt vänskapsband! Fastän invigdt genom de största uppoffringar af det stolta Albion' och vattnadt med 700,000 i kriget stupades blod, förstärkt genom en den allierade vestliga civilisationens ärofulla fred med det ”östra barbariet”, ville det dock redan vid slutet af år 1856 icke mer hålla stånd. Den nya Pariser-kon-ferensen betecknar den faetiska upplösningen af detta sista band, genom hvilket den engelska Palmerstonska politiken ännu vänligt sammanhängde med en af jordens stater.

Den berömda femtioåriga Palmerstonska politiken har icke mer någon vän! Radikala författare af ledande artiklar bevisa gång efter annan, att Palmerston borde af rättvisans hand blifva hängd såsom en högförrädare mot sitt fädernesland. Hans egna gerningars. Nemesis har förbehållit honom ett vida känbarare straff. Han lef-ver i ofred med hela verlden och öfvervakas med största misstroende af alla kabinetter på jorden. Hemma var och förblef han blott premierminister, emedan de skilda kotterierna och partierna icke voro i stånd att etikettmessigt bilda en ny ministér eller icke unnade hvarandra statsrodret, ofta äfven af fruktan för den vishet, som Palmerston åt dem skulle efterlemna i arf. Måhända har han för sitt bibehållande att tacka den hotelse, att han, derest han tvangs till afsägelse, icke skulle afgå, utan genom parlamentets upplösning vädja till nationen, d. v. s. för återvalet åsamka en-hvar i medeltal en kostnad af omkring 5000 pund sterl. De båda parlamentssessionerna under hans premierministerstid utföllo också derefter. Liksom han antingen afstyrde alla förslag till reform, alla angrepp på den ”dåliga förvaltningen”, eller ock vid utförandet för-Hygtigade dem till hånande skuggbilder eller diplomatiserade åt sig majoriteter, så visade han sig också högst eftergifven med sina egna framställningar och förslag. Han framlade dem dels sjelf för huset eller ingick på det mest älskvärda sätt i de omtyckta ”kompromisserna”, såsom t. ex. vid hans försök att genom ”lorder på lifstid” förvandla Öfverhuset till ett slags ”första Kammare”, eller ock dolde han sina nederlag med ännu större skicklighet än hans vän Aberdeen. Ingenting dåligt afskaffades och ingenting nytt och godt infördes — på en tid, då England uppnådde den högsta »peb-sen af sin förlägenhet såväl i de inre som i de yttre förhållandena. Ett blef likväl afskaffadt: kriget. ”Den för alla partier ärofulla, varaktiga freden” förkunnades af Palmerston med hundratusentals raketer och bengaliska eldar. Men denna varaktiga fred har redan förvandlats till ett allmänt diplomatiskt krig emot Palmerston, till