Samtiden. 1858

den nyaste Pariser-konferensen. Pariser-freden blef genast efter afslutandet ”oriktigt förstådd.” Palmerston lät stolt förklara, att hans nttolkning var den riktiga och att en ny konferens deröfver var onödig: hofvet i Petersburg var om denna sak återigen af annan åsigt än den till ”meningar” berättigade Palmerston och yrkade på en ny konferens. Napoleon understödde denna Peters-tmrger-åsigt och bragte derigenom i och med detsamma den genom gemensamma lagrar, strumpebandsordnar m. m. invigda och befä-stade alliansen i baklås. Palmerston, förbittrad deröfver, hämnade sig genom allians med det onda, mångtungiga ryktet, hvilket genom Englands fria press och genom diplomatiska konstgrepp måste utsprida, att Napoleon blifvit förryskad och att fruntimmerna inom den ryska kejsarfamiljen reste omkring för att likaledes fullkomligt förryska hela Europa. ”Moniteuren” protesterade mot dessa melodier ur Palmerstons ryktes-basun och lät förstå, att alliansen, ja Europas fred stod på spel. Palmerston, efter Russell den ”engelska” ministern, blef derigenom åter en rysk, likasom ”Spionen mot sin vilja.” Ryssland vann genom sitt diplomatiska fälttåg på en gång fördelar i Europa för Pariser-konferensen, hvilken med några lyckliga uttolkningar så temligen åter omintetgjorde lagrarne vid Sevastopol och den för England ”ärofulla” freden. Men äfven hemma är Englands premierminister icke utan sina bekymmer. Lord John Russell, som från Wien hemkom ”för evigt moraliskt död”, oroade till den grad premierministern Palmerston, att denne hösten 1856 reste till Liverpool och Manchester för att utbedja sig bomullslordernas protektion. Lord John har längesedan åter uppstått från de döda; ”moralisk död” är i sådana kretsar knapt mera möjlig. Bland de engelska regerande familjerna är aldrig fråga om moral, aldrig om Englands heder, utan blott om behörigt deltagande i köttgrytorna. Lord John och hans anförvandter, den stora ministerfamiljen Bedford, för första gången utesluten från en minister, hvars hufvudman såsom den otillförlitligaste och motsägelsefullaste af alla diplomater derjemte uppför sig såsom hufvudman för ett liberalt Whigkabinett, äro längesedan i harnesk för att hämnas och rädda den kränkta familj- och whigäran. I sessionen 1857 blir en reformbill nödig, hette det; här är lord John alldeles oumbärlig, einedan ingen kan så väl qväfva den i födseln som han. P. vilie hjelpa honom upp och sätta honom i Öfverhuset; men han ville alldeles icke ingå på denna ”ärofulla förvisning”, och ännu mindre låter hufvudmannen för den rikaste familjen och för Whigs ”insnärja” sig eller förflytta sig ens till det högsta embete vid ko-