Samtiden. 1858

loniema. Han vill förblifva chef för de liberala i Underhuset, hvilka Palmerston officiellt skall anföra, så att denne sistnämnde måste hafva månget dilemma att lösa för att kunna reda sig med representanten för Whigismen och Bedfordismen.'

Denna förlägenhet synes vara underordnad; men den gifver . ett exempel på den hjelplösa tröstlöshet och förbening inom det parlamentariska regeringsväsendet, hvaraf England lider. England har aldrig i diplomatiskt hänseende varit mera isoleradt än nu, aldrig mera socialt och moraliskt undergräfdt i det inre än under sin visaste och mäktigaste diplomat såsom premierminister, hvilken nu vinner den äran att åtminstone på afstånd och från sin höga ståndpunkt skåda sina femtioåriga gerningars frukter. Och under sådana förhållanden har man i det inre icke kommit längre än till det hopp, att Russell skall ”inträda” eller aflösa den nuvarande premierministern. Lord Nudle eller lord Dudle, såsom från urminnes tider! Ingen insigt i faran, ingen förmåga att sedligt bemanna sig eller upptäcka medel och män, som kunde våga ens försöket att befria landet ur detta förhatliga tillstånd af isolering och krigs-beredskap mot utlandet, eller från den sedliga, sociala och industriella upplösningen i det inre. Palmer stons politik, som år 1857 firade sitt femtioåriga jubileum, har i samråd med de regerande familjerna, — hvars mest fulländade representant han är — alltför länge i hela verlden utsått draktänder, för att man skulle vara i stånd att undgå den nu från alla sidor ingripande skörden.

På det med lifsfarlig beredvillighet af Palmerston erkända, ”räddade Frankrike” är icke nu att räkna. Och Sardinien, tredje^ parten i civilisationens heliga förbund mot barbariet? Tidningen ”Press” försäkrade d. 29 Nov., att Palmerston hade yrkat Sardiniens uteslutande från Pariser-konferensen, emedan han fruktade dess benägenhet för Ryssland. Det ser otroligt ut; men ett factum är, att ingen kan vara mera förbittrad mot Palmerston än Sardinien, som nu lider rättvist straff för sin tillit om understöd från Englands sida mot Österrike, Neapel o. s. v. Man ser redan, hvad följden blifvit af den vestra civilisationens allians mot det östra barbariet: grundad farhåga å Palmerstons sida, att hans båda bästa vänner skola förklara sig mot honom, samt en Rysslands öfvervigt inom hela Europa, som detta land före kriget knapt skulle hafva vågat hoppas.

Och de öfriga stormakterna? Förenta Staterna bortskickade Englands representant Crampton, emedan man icke kunde förlita sig hvarken på hans handlingar eller på hans ord. Den central-