Sida 327
De fyra sista Påfvarne
4m döendes ögon för alltid tillslutas, träder efterföljarens thronrät-tighet i full kraft. Le roi est mort, vive le roil På påfvens död följer oföränderligt ett interregnum, — konklaven. Medan denna påstår, hvilar hela förvaltningen i kardinal-kammarherrens händer, som biträdes af tre kardinaler.
Den 20 Augusti 1823 hade Pius YII dött, och den 2 September begåfvo sig kardinalerna i högtidlig procession till Qvirinal-palatset för att bilda konklaven. 1 deras ärevördiga leder skrider en lång och mager man, vacklande i gången och så fruktansvärdt blek, som om han nyss hade stigit ur grafven. Fastän han som kardinal-viearius hade en mängd göromål att besöija, kände honom dock nästan ingen, emedan hans sjuklighet nästan oupphörligt höll honom vid sängen. Denna skugga var Monsignore della Genga, den blifvande påfven.
Född d. 20 Aug. 1760 och uppfostrad i Collegium Picenum, hade Hannibal della Genga valt det andliga ståndet. Kardinal Wise-man antyder, att kardinalerna varit åtskilda, icke i partier, tillägger han, men i grupper, hvilkas tankar voro delade med afseende på den verldsliga politikens stränghet eller mildhet mot Kyrkostaten, äfvensom angående de medgifvanden, som man borde göra stormakterna, samt angående den fråga, om man borde anse Österrike eller Frankrike för Kyrkostatens nyttigaste beskyddare. ”Under en sådan sakernas ställning”, säger han, ”kan det hända, att påfvevalet blir ett slags förlikning. Der olika meningar skilja en korporation, der blir efter någon tid en moderat, mer eller mindre försonande åsigt rådande; och då faller valet sannolikt på en man, som icke har förlorat någons förtroende, men också i de offentliga angelägenheterna icke har spelat någon framstående roll. Detta var sannolikt händelsen vid Leos val. Efter en ”kort” konklav af 54 dagar hade han erhållit de nödiga två tredjedelarne af rösterna.
Den nye påfven såg svag och matt ut; och hans drag, i hvil-ka åldern för öfrigt icke hade gräft några djupa fåror, voro öfver-dragna med dödsblekhet. Hans ögon och hans röst gåfvo ersättning för denna brist. 1 de förra låg saktmod och tillika något genomträngande, så att den som kom påfven nära, uppfylldes af kärlek och vördnad. Hans röst var mild och intagande. Han talade utan häftighet, vänligt, öfverlagdt och ändock flytande. Om han med stränghet tadlade något orätt, som timat, gjorde han det aldrig på något våldsamt sätt eller i en retad ton. Hans stora gestalt gaf honom, då han omsvajades af den vida påfveskruden, en imponerande höghet. Vid sina kyrkliga förrättningar förenade han, isyn-
Källa: Project Runeberg ·