Sida 460
Chenot, Uchatius och Bessemer
ugnsbärden, så att lågan äfven kan stryka under deras botten. En stålugn rymmer vanligen två sådana lådor.
Glödstål är en stålart, som nyligen böljat beredas fabriksmes-sigt. För dess beredning tjenar samma ugn och samma förfarande, som nyss är beskrifvet för brännstålet; endast med den skillnad, att tackjernsstänger behandlas i stället för stångjern, och att ce-menteringspulvret icke består af kol, utan af jernoxid (smedslagg etc.) eller zinkoxid (galmeja). De pulveriserade metalloxidema syrsätta tackjernets kol, icke allenast på ytan, utan äfven invändigt. Glödgningen måste, allt efter tackjernsstängemas tjocklek, räcka fjorton dagar eller ännu längre.
Genom omsmältning förvandlas dessa stålarter i gjutstål; andra metoder finnas dock, som vi här nedan skola se, för framställande af denna stålart. Stålsmältningen sker i eldfasta deglar, antingen för cokes eller träkol i vindtugnar, eller medelst stenkols-eldning i ett slags ugnar, liknande dem, som begagnas vid glashyttor. Äfven gasugnar begagnas härtill.
Vi skola nu öfvergå till en kort framställning af de nya metoder för beredning af gjutstål, som ådragit sig uppmärksamhet i den industriella verlden, och som representeras af Chenot för Frankrike, Uehatiu8 för Österrike och Bessemer för England. Endast framtiden kan afgöra, om första priset skall tillfalla någondera af dem. För det närvarande vill det synas, att alla tre kunna bestå jemte hvarandra, och att den ena icke behöfver frukta den andras täflan.
Chenofs metod.
Chenot d. Ä., efter hvilken denna metod blifvit uppkallad, kan med skäl sägas hafva brutit en ny bana för jernhandteringen. Lik en förkämpe har han gått i spetsen för den mängd af uppfinnare, som sedermera följt i hans väg; men han har alltid behållit sitt eget fält, och dess utvidgning fortgår nu obegränsadt. Sedan Chenot d. Ä. en gång börjat egna sig åt jernhandteringen^ dröjde det icke länge, innan han kom till insigt af de stora brister, som vidlåda den. Han gick ut från den åsigt, att det nuvarande förfaringssättet icke kunde vara det rätta, alldenstund man är nödsakad att först bereda ett mera kolbundet jern, eller tackjern, för att kunna erhålla stångjern eller stål, som båda äro mindre kolhaltiga; vidare ansåg han gamla sättet vara föga ekonomiskt, i tliy att mycket mera bränsle och arbetskraft erfordras, än nödigt är. Utgående
Källa: Project Runeberg ·