Sida 492
De fyra sista Påfvarne (slut)
kaoonistiska sekundant uppträdde abboten Castiglioni redan ander Pius VII. Denne påfves svåra förvecklingar med Napoleon gåfvo honom mycket att göra. Till lön för sina tjenster utnämndes han till biskop af Montalto (i grannskapet af Ascoli) och fortfor att söka juridiska stödjepunkter för de andliga rättigheterna och anspråken. Bom man vet, blef franska kejsaren lätt otålig. Biskopen af Mont-alto hade icke länge förrättat sm sekundantsyssla, förrän han af-sattes och förvistes först till Milano, sedan till Mantua. För de franska auktoriteterna, som skulle hafva uppsigt öfver honom, hade han blifvit skildrad som en eldbrand; och de förvånades icke litet, då de funno honom vara den vänligaste och saktmodigaste man.
Hans förtjenster funno vid Pius VIl:s restauration sitt fulla erkännande och sin belöning. Den 8 Mars 1816 blef han jemte titel af biskop i Cesena, upphöjd till kardinal. Sedermera utbytte han denna titel mot den af biskop i Frascati eller Tusculum, och fungerade som poenitentiarius, ett embete, hvarom kardinal Wiseman säger, att det fordrar stor erfarenhet och klokhet. Båsom juridisk medhjelpare åt kardinal Consalvi, blef han nära bekant så väl med denne statsman som med påfven sjelf. Pius VII skulle helst ha önskat få honom till sin efterträdare och dolde icke detta. Då hans canonicus en dag ville tvinga honom till ett beslut, af-bröt påfven slutligen samtalet med följande ord: ”Denna angelägenhet kan Ers Helighet framdeles såsom Pius VHI sjelf styra till.” Af aktning för Pius VII kallade sig den nye påfven för Pius VIIL Hans kardinal-stats sekreter var samma Albani, hviiken hade bivi-stat konklaven. — Påfvens yttre var alls icke imposant. De stora markerade dragen i hans ansigte skulle hafva uttryckt värdighet; men ett hårdnackadt lidande i nackhuden framkallade verkningar, som utplånade intrycket af det förra. Påfvens ansigte förrådde de fortfarande plågor, som detta lidande vållade honom; och hans hnf-vud var alltid framåt böj dt. Till och med i ton och uttryck märkte man följderna af hans smärtor. En annan följd af hans lidanden var den, att många af hans kyrkliga förrättningar öfverstego hans krafter: så måste Miserere i dymmelveckan förkortas. Såsom det synes, sökte han genom en strängare etikett ersätta den brist på värdighet, som låg i hans yttre. Af detta motiv förklara vi hans vana att gifva så många audienser som möjligt på thronen. Kardinal Wiseman berättar, att han en gång jemte en tysk professor uppvaktat påfven. Pius VHI satt på sin thron och inlät sig der-ifrån i ett långt och varmt samtal om biblisk litteratur och bibliska studier.
Källa: Project Runeberg ·