Sida 1057
Australien.
461
som med bibehållen nationalitet komma att åtnjuta kulturens välsignelse, ej heller på litteraturens fält en gång skola stå Europas öfriga folk efter. Den slaviska folkdikten är nämligen lika känslig och rik som någonsin vare sig den romaniska eller germaniska, och där redan en konstpoesi hunnit utvecklas ur den, har det visat sig, att den bär inom sig möjligheter till en stor och rik blomstring.
Af folkpoesi finner man rika flöden hos alla slaviska folk. Den framträder i de czeckiska rapsodier, som episkt skildra slavernas och germanernas gamla strider. Den strömmar fram med fägring och glans i Serbiens både episka och romansartade folkdikter, men framför allt i dess innerligt ljufva och täcka folkvisor. Den har slutligen i Kyssland visat sig vara en befruktande flod, som lämnat efter sig jordmån för härliga skördar. I synnerhet är Syd-rysslands lyriska folkpoesi med dess halft naiva, halft fantastiska tycke af oskattbar skönhet. Det är blott på en af dess källsprång vattnad grund sådana dikter och berättelser som Puschkins, Grogols, Lermon-toifs och Turgenjeffs kunnat spira upp.
Inom konstpoesiens rymd är det, om nian undantager Polen, ur hvars politiska olyckor en skörd af poesi växte upp, som ej bor glömmas, egentligen ännu blott Ryssland, som har trädt fram med beaktansvärda verk, och dessa äro alla, liksom Rysslands hela kultur, af nytt datum.
Den ryska konstpoesien börjar först, sedan Peter den store öppnat, landet vägen till västra Europa, och själfständig har den först blifvit i våra dagar.
Den gick under Katarina den andra i den franska klassicitetens och under hennes efterträdare i nyromantikens fotspår. Först under Nikolaus var formen så stadgad, att den kunde bära upp det nationella innehåll, som folkpoesien af gammalt tillägnat sig.
Det är alltså tre tidrymder man kan särskilja i den ryska konst-
Puselikiu.
Källa: Project Runeberg ·