Read Runeberg

Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

Originalsida 137
Originalsida 137
Originalsida 136
Originalsida 137
136–137

Sida 137

Allmänna betraktelser.

137

bort fridstöraren, som nalkas hennes bo. Strutshonan lär begagna samma list. . Först då man kommer henne helt nära, reser hon sig och ilar bort med vindens hastighet. Den rädda stengeten rusar med för-tviflans raseri mot jägaren och söker störta honom i af grunden, och många småfåglar anfalla mångdubbelt större fiender, som nalkas deras bo. - I våra insjöar lefver den lilla spiggen, antagligen den enda fisk, som bygger bo åt afkomman. Af fina vattenväxter sammanflätar hanen ett knytnäfstort bo, i hvilket honan lägger sin rom. Då yng-let blifvit utkläckt, försvarar hon det tappert och lyfter med munnen upp dem af ungarna, som råka falla ur boet. -. Hos insekterna föra ungarna (larverna) ett helt annat lefnadssätt och förtära ofta annan föda än föräldrarna. Dessa kunna väl knappast minnas sitt forna lif och beräkna, hurudant ungarnas skall bli, och likväl göra de för dem lämpliga anordningar och förse dem med passande föda. Ett par exempel må vara nog: En stor stekel (insekt, besläktad med bina) gräfver hålor i jorden och lägger ett ägg i hvar håla. På det att larven genast må finna föda, inlägger han hos hvarje ägg fyra gräshoppor, hvilka han döf-vat med ett styng för att beröfva dem motståndsförmågan. Han dödar dem icke, ty då skulle de ruttna, utan blott förlamar dem. Men för att detta skall spigg.

kunna ske, fordras att stynget

träffar en viss punkt i gräshoppans framkropp, en större nervsträng. Hvem har lärt stekeln att finna denna punkt? Otvifvelaktigt instinkten, ty beräkning kan det ej gärna vara.

Den snabbt flygande trollsländan lefver såsom larv på bottnen af mindre vattensamlingar, där hon bland svagare likar spelar tigerns rol. En vacker dag kryper den masklika varelsen upp på ett säfstrå," afkastar sitt 'vanskapliga hölje och svingar sig upp i luften på fyra glänsande vingar. Det lefnadssätt hon sedan för är himmelsvidt skildt från hennes förra, och likväl lägger sländan icke sina ägg på land, utan i vattnet, emedan instinkten säger henne, att afkomman endast där kan utveckla sig.

Modersinstinkten kastar sig ofta på alldeles främmande arters ungar. Så ser man ej sällan ungar af ekorre, kanin, hund, ja, till och med råtta dia en katta, som mist sina egna små. Ett vanligt experiment är att lägga en höna på ankägg. Då ungarna komma fram, är hon lika stolt öfver dem, som om de vore fullt legitima. Hennes ängsliga skrik och löpande af och an, då de kasta sig i vattnet, förefaller oss löjligt,

Källa: Project Runeberg ·