Sida 365
Akustik (läran om ljudet)
365
Svängande strängar användas i piano, fiol, harpa, cittra m. fl. Tonens höjd hos spända strängar beror på strängens längd, spänning, genomskärningsarea och sp. vikt.
Ju längre en sträng är, ju lägre ton ger den, och så, att, då längden fördubblas, blir tonens svängningstal hälften. Låter man en sträng svänga hel och hållen, ger den sin lägsta ton (grundtonen). Fäster man strängen på midten genom att ställa ett stall under den och stryker med en stråke på den ena halfvan, så kommer äfven den andra i rörelse och tonen, som erhålles, har svängningstalet 2, då grundtonens är ] ; det är således grundtonens oktav. Låter man tredjedelen af strängen svänga, så erhålles sv.-talet 3, d. v. s. den därpå följande kvinten, o. s. v.; se följande tabell:
Längden af strängen hela sträng. halfva sträng. J str. i str. 1 str. ^ str. \ str. J str. | str.
Svängningstalet 1 2 3 4 5 6 7 8 9
Tonen grundton oktav kvint oktav ters kvint nära sexten oktav sekund
När en sträng anslås, så åtföljes grundtonen af någon eller några af dessa öfvertoner, som bestämma klangen; det är därför af nöden, att öfvertoner, som ej harmoniera med grundtonen, ej finnas med; sådan öfverton är bland andra den 7:de. Den uppkommer, om strängen uppdelar sig i sju delar; det bildar sig då nämligen sex punkter på strängen, som äro i hvila (noder), och den första på en sjundedel från ena ändan. För att undvika denna öfverton fordras således, att strängen i dessa punkter sättes i rörelse; detta inträffar, då strängen anslås på just en sjundedel från ändan. Detta är ock iakttaget vid pianot, där hammaren anslår på ungefär en sjundedel af strängen. Äfven fiolspelaren observerar detta, i det han for stråken öfver strängen på ungefär en sjundedel från stallet.
Klangen beror också på sättet, huru strängen anslås, om anslaget träffar flere eller färre punkter på strängen; ju färre punkter träffas, desto flere delar uppdelar strängen sig i, och däraf framkomma höga öfvertoner, hvilka ge en skarpare och mera skrällande klang.
Vid pianot anslås strängen med en mjuk hammare, i hvilken strängen sjunker ned; därigenom träffas flere punkter, och således framkomma de lägre öfvertonerna. Klangen blir mjuk och fyllig. När hammaren varit med en tid, blir den nött och hårdare, och däraf kommer till en del det skrällande ljud, som finnes i gamla, utspelta pianon.
På cittran anslås strängarna medelst en skarp metallspets, och
Källa: Project Runeberg ·