Sida 600
Geografi. - Inledning
täckte Amerika under försöket att på västra vägen komma till Indien. Från den tiden räknas Amerika såsom den fjärde världsdelen, under det de gamla endast kände Europa, Asien och Afrika eller rättare de till Medelhafvet närmast liggande delarna af dem. Australien med dess många öar blef först kändt i förra århundradet. Först i vårt århundrade ha de inre delarna af de stora fastlanden, i synnerhet Afrika, blifvit någorlunda fullständigt utforskade, men ännu återstå ansenliga sträckor kring norra och framför allt södra polen, där ingen människa ännu satt sin fot.
Klimat OCh naturalster. Ett lands klimat är varmare eller kallare, allt eftersom solen där synes stå högre eller lägre på himlen. Då ekliptikan ej sammanfaller med ekvatorn, utan på två ställen skär densamma, leder jordbanans lutning mot solen därtill, att hvarje del af det bälte af jorden, som ligger inom 23,5° nordlig och sydlig bredd, någon gång om året har solen lodrätt öfver sig, medan hvarje del af de områden, som ligga inom motsvarande afstånd från polerna, en gång om året har dag och en gång natt hela dygnet om eller längre, intill dess vid själfva polerna dag och natt räcka halfva året hvar. Det förstnämnda jordbältet kallas den varma zonen såsom starkast belyst af solen; de två sistnämnda mottaga solens strålar i snedaste riktning och benämnas de kalla zonerna. Mellan polcirklarna och vändkretsarna utbreda sig på ömse sidor om ekvatorn de svala eller tempererade zonerna, den norra och den södra, som med sin jämnare fördelning af värme och köld, utan Öfvermått af någondera, visat sig bäst främja det mänskliga odlingsarbetet. Emellertid aftager värmen icke likformigt efter afståndet från ekvatorn, utan påverkas dels af landets afstånd från eller höjd öfver hafvet, dels af de vindar, som där äro rådande. I närheten af hafvet är motsatsen mellan sommarens hetta och vinterns kyla mindre skarp i följd af hafvets inverkan, men tilltager, ju längre man kommer inåt fastlandet, och så uppstår skillnad mellan kustklimat och inlandsklimat, af hvilka det förra är för människan vida sundare och förmånligare. Klimatet blir svalare, allt eftersom man stiger högre upp öfver hafvet, och dess fuktighet ökas eller minskas, allt eftersom de rådande vindarna blåsa utifrån hafvet eller inifrån land.
Där kölden är stark, uppkomma ödemarker, ständigt höljda af is och snö. Där fuktigheten ej räcker till, uppstå öknar, ofta af väldig storlek och lika blottade på växt- och djurlif som de förra. Öknarna hafva mellan fruktbara världstrakter bildat en gränsmark, svårare att öfverstiga än berg och haf och som vållat större olikhet i naturlifvet mellan norra och södra Afrika, mellan östra och västra Asien, än som råder t. ex. mellan Medelhafvets norra och södra strand. Det organiska lifvets rikedom tilltager dels med värmen, dels med fuktigheten och är störst i de regniga landen kring ekvatorn. Ett rikt växtlif är villkoret
Källa: Project Runeberg ·