Sida 601
Geografi. - Inledning
för ett rikt djurlif, och endast i de ängder, där båda äro förenade, har människan från början kunnat trifvas. Kulturväxter och husdjur af olika slag tyckes hon först hafva tagit i sin tjänst i slättlanden kring de stora floderna ofvan norra vändkretsen - Nilen och Eufrat, Indiens och Kinas strömmar. Där är landet rikt fruktbart och väl vattnadt af regnskurar eller öfversvämningar; men naturen gifver ej människan sina håfvor utan arbete såsom mellan vändkretsarna eller nekar henne sin mödas lön såsom i polarlanden. Behofvet af utbyte mellan olika länders alster har i äldsta tider framkallat "handeln, som i början mest gick till sjös, då vattnet erbjöd den enda banade vägen, och som i otrolig grad bidragit till kulturens höjande, då med utbyte af varor äfven följde utbyte af idéer. Genom handeln öfverfördes en mängd nyttiga växter och djur till andra land och gjordes där inhemska; framför allt har Europa sålunda från alla jordens delar mottagit värdefulla tillskott till sitt växt- och djurlif och sedermera fortsatt att utbreda dem vidare till de nya länder, som de hvita tagit i besittning. Men mineralrikets alster, som måste sökas i det land, där de voro inhemska, ha kanske ännu mäktigare bidragit att främja den materiella och andliga samfärdseln folken emellan. Af dem voro koksaltet och bärnstenen tidigt eftersökta på långa afstånd. Bland metallerna voro guldet och kopparn med dess blandning, bronsen, långt tidigare kända än silfret, järnet och det senares förädling i stålet. Innan människan upptäckt järnet, använde hon redskap af brons och dessförinnan af sten och ben; därför räknas en stenålder, en bronsålder och en järnålder i de flesta land hafva föregått den egentliga historiens början, l våra dagar har stenkolet fått en ofantlig betydelse såsom drifkraft för ångmaskiner.
Människans ursprung är ännu ej till fullo utredt; dock har hon sannolikt framgått ur närmast besläktade, nu länge sedan utdöda lifsformer på samma sätt som alla andra slag af varelser, genom de bäst utrustade individernas småningom, men oaflåtligt fortgående seger i kampen för tillvaron samt därigenom, att deras öfverlägsna egenskaper gått i arf på afkomman och i tidernas längd alltmera förbättrats. Människan kan icke, såsom ofta påstås, härstamma från aporna, men väl antagligen från en med dem besläktad djurart, som under oräknade årtusenden höjt sig öfver sitt släkte, till dess det andliga lifvet fram trädt, i början dunkelt, småningom allt klarare och mera medvetet. Hvar detta skett är osäkert, sannolikast i någon af de delar af jorden, där människolika apor ännu finnas, alltså i mellersta Afrika eller sydligaste Asien med dess öar. Hittills ha dock de 'äldsta tydliga spåren af människans tillvaro träffats i Europa. Att människorna uppkommit på ett enda ställe och icke på skilda delar af jorden, utan inbördes släktskap, hålles af de flesta och mest ansedda vetenskapsmän för troligt.
Källa: Project Runeberg ·