Sida 602
Geografi. - Inledning
Nödgad att äta sitt bröd i sitt anletes svett, drefs människan af behofvet att söka sitt uppehälle till att utbreda sig kring jorden. Då hvarje människa, innan släktet under kamp och strid tillvunnit sig ett större herravälde öfver naturen, behöfde ett stort utrymme för att finna sin bärgning, torde denna utbredning ha gått ganska raskt för sig. Under långa tidrymder kom människan därpå att afpassa sig efter de växlande naturförhållandena i sina skilda hemvist, så att på hvarje ställe de människor togo öfverhand, som där bäst trifdes.
Ur denna fortsatta afpassning framgingo till slut de olika människoraserna. Till en början voro de vida flere än nu, men ha allt-
Människoraserna.
jämt minskats genom underkufning, utrotning eller uppblandning. För närvarande bilda de ett obestämdt antal och äro ytterst svåra att noga skilja från hvarandra, då inga afgörande kännetecken ännu låtit sig angifvas. Såsom dylika kännetecken hafva anförts hudens eller hårets färg, hufvudskålens byggnad o. s. v. Bland människoraserna låta sig bäst urskiljas den hvita (fig. 1), den gula (fig. 2), den röda (fig. 3), den bruna (fig. 4) och den svarta (fig. 5). Dock hör ingalunda hela jordens befolkning till dessa fem raser, ej heller låter sig alltid med säkerhet afgöras, om ett folk hör till någon af dem eller till någon annan. Starkt utpräglade rastyper hafva naturligen kunnat lättast uppkomma, där en likartad, inom sig besläktad folkras bott afskild från
Källa: Project Runeberg ·