Sida 685
Italien.
89
kommande ariska stammar. På sydvästra kusten och på Sicilien anlade grekerna en mängd blomstrande nybyggen, och i nordväst bildade etruskerna, ett folk af okänd härkomst, ett förbund af mäktiga städer. Grenom sin förmåga af fast organisation, som lät dem uppträda såsom en kraftig enhet gent emot söndrade motståndare, hvilka i krigisk tapperhet voro deras likar, arbetade sig romarne långsamt upp till den förnämsta makten i Italien. Halföns behärskande läge i midten af Medelhafvet bragte dem sedermera i fientlig beröring med omgifvande grannstater, hvilka en efter annan dukade under för deras svärd, till dess det världseröfrande Rom vid vår tideräknings början härskade öfver Medelhafvets alla kuster och från Nilens och Eufrats stränder sträckte sitt välde långt upp i Britannien. I början styrdt af konungar, öfvergick det efter långa inre strider från republik till kejserligt envälde men försjönk omsider i ett inre förfall, som betog det all motståndskraft mot den från norden framstormande germaniska folkvandringen. Efter romarväldets fall splittrades Italien under medeltiden i en stor mängd småstater, under det påfvedömet arbetade sig upp till ett andligt världsvälde, som i storhet täflade med det gamla romerska. Af de många små republikerna lyfte sig mot medeltidens slut Florens till en hög grad af materiell och andlig blomstring, under det sjömakterna Genua och Venedig i afundsjuk täflan stredo om herraväldet öfver Medelhafvet. Nyare tiden såg åter Italien stadt i förfall och vanmakt. Franska, spanska och österrikiska härar kämpade under århundraden om landets besittning, och främlingar voro herrar öfver större eller mindre delar däraf, ända till dess den italienska enhetsrörelsen efter midten af detta århundrade ryckte hela folket med sig. Under ledning af fosterländska statsmän och krigare störtades främlingarnes herravälde, småstaterna och påfvens världsliga makt afskaffades, och hela Italien förenades till ett enda rike.
Sedan år 1861 bildar alltså landet ett konstitutionellt konungarike under ättlingarne till de forna hertigarne af Savoyen och konungarne af Sardinien. Styrelsen föres på vanligt sätt genom ministrar, ansvariga inför parlamentet, som består af en folkvald deputeradekammare och en senat, utnämnd af konungen bland landets genom samhällsställning, rikedom eller personlig förtjänst mest utmärkta män.
Riket fördelas i 69 provinser, benämnda efter hufvudstäderna och som pläga sammanföras i 16 regioner, svarande emot de historiska landskapen. Det är uppfylldt af en stor mängd städer, af hvilka några på sin tid bildat medelpunkter i mäktiga och blomstrande stater.
Hufvudstad är sedan 1870 det fordom världsbehärskande Rom (350,000 inv.) i den forna kyrkostaten vid Tibern, några mil från dess mynning. »Den eviga staden» är säte för konungen och påfven, hvilken ännu, ehuru utan eget land, från sitt slott Vatikanen enväldigt styr den
Källa: Project Runeberg ·