Sida 843
Australien.
247
tid reformationsverket fortgått tämligen ostördt i följd af kejsarnes klokhet eller svaghet. Det skenbara lugnet afbröts dock ständigt af obetydliga, men retsamma strider; och katolska och protestantiska furstar samlades alltmera i skilda läger. Kejsartronen innehades på denna tid af Karls broder Ferdinand och dennes ättlingar, bland hvilka omsider med Ferdinand II (1619-1637) en fanatisk katolik och jesuiternas lärjunge kom i besittning däraf. Alla protestanter fruktade nu, att han med de yttersta medel skulle krossa deras trosfrihet, och i Böhmen, där reformationen vunnit stark tillslutning bland husiternas ättlingar, hade redan före hans tronbestigning fientligheter utbrutit, hvilka gåfvo upphof till det fruktansvärda trettioåriga kriget (1618-1648), som under en mansålder skulle sprida fördärf och förödelse öfver hela det mellersta Europa. Med användande af sin lagliga valrätt uteslöto böhmarne Ferdinand från tronen och valde till konung kurfursten Fredrik af Pfalz, som snart måste kämpa med kejsaren och katolikerna om sitt nya rike. Men Fredrik var icke mannen att föra striden mot de segervana katolska fältherrarne; och i slaget på Hvita berget nära hufvudstaden Prag förlorade han 1620 segern och riket, sedan den väntade hjälpen från hans svärfader konungen af England uteblifvit. I Böhmen fördes nu ett fullständigt utrotningskrig mot allt, hvad protestanter hette, och i det egentliga Tyskland fortsattes kriget några år under gräsliga härjningar, men utan synnerligt resultat. Katolikernas fältherrar, den fromme men fanatiske bairaren Tilly och den dystre, men rikt begåfvade, för alla religiösa inflytelser främmande Wallenstein, hvars från alla håll sammanrafsade, af rof och plundring lefvande, men utmärkt anförda här höll hela Tyskland i skräck, bragte protestanterna i sådant trångmål, att de nödgades söka hjälp hos sina trosförvanter utom Tyskland. Danske konungen Kristian IV lyssnade till deras begäran, men blef 1626 fullständigt slagen och kunde icke hindra, att hans eget land blef förhär j adt af Wallenstein, utan måste 1629 gå in på en föga berömlig fred, hvarefter kejsaren syntes hafva hela Tyskland i sitt våld.
Det var då som Glustaf Adolf ansåg tiden vara inne att med sin numera fullt utbildade här gripa in i det stora kriget i det dubbla syftet att försvara den protestantiska religionen och för egen del vinna ära och makt. Detta hans steg har blifvit mycket olika bedömdt, men det sannolika är att, om han ej deltagit i kriget, skulle protestantismen blifvit krossad i Tyskland och därefter ordningen kommit till Sverige såsom dess sista och fastaste bålverk i norden. Visst är dock att det långa kriget kostade hans fattiga land oerhörda uppoffringar, som icke återgäldades genom det i Tyskland vunna bytet. 1630 gick Grustaf Adolf med sin här öfver till Tyskland, men rönto till en början endast föga bistånd hos de protestantiska furstarne, som befarade, att den svenske konungen skulle blifva dem en icke mindre sträng herre än kej-
Källa: Project Runeberg ·