Sida 844
Australien.
248
såren. Denne fruktade de för öfrigt mindre, sedan lian varit nog oklok att från befälet skilja Wallenstein, som för sitt öfvermod var hatad af de katolska furstarne. Eri dyrbar tid förhalades under fruktlösa underhandlingar, till dess den blomstrande protestantiska staden Magdeburg 1631 förstördes af Tilly under ohyggliga grymheter. Gustaf Adolf begagnade klokt den skräck, som detta hårda slag väckte, och tågade med sin här inåt Sachsen. Vid Leipzig mötte han Tilly med den katolska hären, och den 7 september kom det till en afgörande drabbning, där de kejserliga blefvo fullständigt slagna. Nu låg hela landet öppet för Gustaf Adolf, som dock ej tågade rakt på Wien och kejsarens egna länder, utan ansåg sig böra stärka sin maktställning genom ett tåg till Rhenfloden och sydvästra Tyskland. Hans rykte flög nu öfver hela Europa, och med den skräck hans fältherrestorhet ingaf blandade sig beundran för den mildhet, hvarmed han förfor mot de besegrade i enlighet med de nya och mänskligare grundsatser i folkrätten, som den berömde holländaren Hugo Grotius börjat göra gällande och hvilkas tillämpning af Gustaf Adolf icke utgör den minsta delen af hans storhet. Vid Baierns gräns mötte honom åter Tilly, men stupade, då han sökte hindra öfvergången af floden Lech (1632). Nu måste kejsaren djupt förödmjuka sig inför Wallenstein, som endast på de för hans herre mest skymfliga villkor lät förmå sig att åter ställa sig i spetsen för en här. Världen väntade med undran en strid på lif och död mellan de två största då lefvande fältherrar; och efter att en tid ha undvikit hvarandra möttes båda härarna vid Liitzen i Sachsen den 6 november 1632. Striden blef ödesdiger för svenskarne genom deras konungs fall; han blef dödad, då han i följd af sin närsynthet kom för långt in bland fienderna. Budskapet om den hart när dyrkade anförarens död väckte en vild hämdlust hos deri svenska hären, som tillkämpade sig en seger, hvars frukter konungens död dock hindrade den att inhösta.
Genom Gustaf Adolfs död voro katolikerna befriade från sin farligaste fiende. Men kejsaren hotades snart genom Wallensteins stämplingar, hvilken närde vidtgående planer om att grunda sig ett eget rike och ej var särdeles nogräknad, om hjälpen därtill kom från katoliker eller protestanter. Kejsaren visste ingen bättre utväg att befria sig från den farlige mannen än genom ett fegt lönmord (1634). De ännu alltid mäktiga svenskarne ledo samma höst det fruktansvärda nederlaget vid Nördlingen; och öfvergifna af sina bundsförvanter, skulle de snart blifvit utdrifna ur Tyskland, om ej rikskanslern Axel Oxenstjerna med sin rika begåfning som statsman funnit ständigt nya utvägar. Från denna tid ingrep äfven Frankrike verksamt i kriget. Under den svage Ludvig XIII, Henrik I V: s son, styrdes detta rike i själfva verket af kardinal Richelieu, i statsmannens begåfning, om än icke i själens stor-
Källa: Project Runeberg ·