Sida 846
Australien.
250
tänkte blott på att rycka åt sig största möjliga del af bytet. Fredsunderhandlingar upptogos flere gånger, men utan resultat, under det de svenska generalerna Baner och Torstenson och den franske Turenne fortsatte kriget, som till slut nästan ödelagt hela Tyskland och vållat en ohygglig förvildning bland den till en tredjedel minskade befolkningen. Sent omsider, då alla parter voro uttröttade, slöts 1648 i städerna Munster och Osnabruck den efter dem så kallade westfaliska freden. Frankrike vann Elsass vid Rhen, som det behållit intill våra dagar; Sverige fick med större delen af Pommern och landskapet Bremen herraväldet öfver inloppet till de stora tyska floderna Öder, Elbe och Weser. De särskilda staterna skulle behållas vid den religion de hvar för sig hade, men deras politiska själfständighet vardt så betydligt förstärkt, att kejsarmakten därmed i själfva verket sjönk ned till en skugga. Det förnämsta resultatet af det långvariga och ödeläggande kriget var sålunda att det habsburgska husets öfvermakt i Europa vardt fullständigt bruten; och i dess ställe framträdde nu till en tid Frankrike och Sverige såsom de ledande hufvudmakterna.
Det var i denna fred, som Schweiz och Holland blefvo fullständigt lösta från det tyska riket. Sckweiz fortfor att lefva sitt stilla och obemärkta lif, skyddadt af sina berg ej mindre än af grannarnes afundsjuka, då ingen makt ville tillåta den andra att taga i besittning någon del däraf. Holland hade däremot på otroligt kort tid svingat sig upp till härskarmakten på hafven. I den jättekamp, som sönderslet Tyskland, tog det ingen del, då det var upptaget med att mot Spanien skydda sitt mödosamt tillkämpade oberoende. Men de sjödugliga holländarne gingo därvid snart anfallsvis till väga, och spanjorerna fingo inom kort på alla haf röna deras öfverlägsenhet. I synnerhet blefvo de gamla portugisiska besittningarna, som med moderlandet 1580 kommit under Spanien, föremål för holländarnes eröfringsförsök. Otroliga rikedomar samlade sig i deras händer, och snart voro de obestridda herrar på alla haf mellan Goda hoppsudden och Japan, hvarvid Portugals gamla indiska välde utom några få svaga rester föll i deras händer. Af den förbittring mot Spanien, som detta väckte hos portugiserna och som spanjorerna ytterligare ökade genom sin okloka och godtyckliga vanstyrelse, förstod Richelieu slugt att begagna sig, då han under sina fientligheter med Spanien lyckades tillställa ett uppror i Portugal (1640), som ledde till spanjorernas förjagande och Portugals förklarande för ett själfständigt rike under det med dess förra konungar besläktade huset Braganza. Äfven i Italien - hvars öfriga stater alltmera råkat i förfall, i synnerhet sjöstaterna Genua och Venedig, sedan världshandeln slagit in på nya banor - gjordes försök till uppror mot Spanien, men utan framgång. Medan Holland hastigt steg till storhetens höjd, hade den andra protestantiska sjömakten, England, efter Elisabets död afhållit sig från
Källa: Project Runeberg ·