Sida 847
Australien.
251
all inblandning i fastlandets angelägenheter. Elisabet efterträddes af den afrättade Maria Stuarts son, konung Jakob af Skotland, såsom den närmaste tronarfvingen; och därmed var grunden lagd till de britiska öarnas förening till ett enda stort och mäktigt rike, och de månghundraåriga striderna mellan England och Skotland bragtes till slut. Huset Stuart fann sig dock aldrig väl till rätta i de engelska förhållandena. Dess förste konung, i England kallad Jakob I, var en kammarlärd teoretiker, som spekulerade öfver konungamaktens gudomliga ursprung och dess däraf härflytande fullständiga frihet från begränsning genom under-såtarnes vilja. Med denna uppfattning var det icke förenligt, att han på något sätt - äfven där Englands statsintressen uppenbart fordrade ett ingripande - tog parti för de på Europas fastland kämpande protestanterna, hvilka han betraktade såsom upprorsmän mot deras lagliga öfverhet. Det var dock först under hans son Karl /, som striden mellan folkmakt och konungamakt kom till öppet utbrott. Då konungen behöfde penningar till sin här, sökte parlamentet begagna sig af hans penningenöd till att genomdrifva sina rättsanspråk och af tvang honom äfven 1628 ett samtycke till den s. k. petition of rights, i hvilken parlamentets gamla friheter bekräftades. Detta hindrade dock ej konungen att trolöst bryta sina förbindelser, då han menade, att intet aftal kunde inskränka hans af Grud förlänade makt; och under elfva år regerade han enväldigt utan parlament och utkräfde skatter efter godtycke. Denna ställning blef dock i längden ohållbar, och 1640 såg han sig tvungen att inkalla det sedan s. k. långa parlamentet. I början gjorde detta kort process med åtskilliga af hans gunstlingar, och då han äter försökte att skrida in med makt, blef detta hans olycka. Striden hade nu (efter 1642) kommit så långt, att endast vapen kunde falla utslaget. På konungens sida stod adeln, de s. k. kavaljererna, och främst bland folkfrihetens förkämpar stodo rundhufvudena eller puritanerna, de ifrigaste af de många sekter, som skilt sig från högkyrkan, och hvilka med en reformert lärobyggnad sökte att både inom kyrkan och staten genomföra en demokratisk författning med den äldsta kristna kyrkan till förebild. Dessa puritaner uppträdde snart ej blott mot konungens person, utan mot själfva konungadömet såsom en mot bibel och religion stridande inrättning. Bland deras ledare utmärkte sig snart Oliver Cromwell framför alla de andra. Inom kort hade han ryckt till sig rörelsens hela ledning, och i kriget mot konungen ådagalade han rent af förvånande fältherreegenskaper. Konungen blef flere gånger slagen och måste taga sin tillflykt till skottarne, som dock äfven rest sig mot honom och af hvilka han nu blef utlämnad till engelsmännen. De ifrigaste republikanerna de s. k. independenterna, fordrade häftigt hans död, och mot Cromwells vilja, men utan att han egentligen sökte hindra det, blef konungen ställd inför en domstol, dömd till döden och afrättad
Källa: Project Runeberg ·