Sida 849
Australien.
253
publiken, hvars ledare han redan förut i själfva verket varit. Han styrde nu långt mera enväldigt än de stuartska konungarne, men likväl med vida större aktning för folkets urgamla friheter och med en duglighet såsom regent, som inom kort gjorde det nyss af partistrider upprifna England till en af Europas förnämsta makter. Gent emot Holland, som på ett par mansåldrar uppsvingat sig till ett herravälde på hafvet, hvartill ej ens de gamla fenicierna kunnat uppvisa ett motstycke, beslöt Cromwell att låta England uppträda som medtäflare om världshandeln. Genom den s. k. navigationsakten, som förbjöd främmande fartyg att till England införa andra varor än dem de hämtat från sitt eget land, riktade han ett väl måttadt dråpslag åt Holland, hvars storhet på hafven var byggd på den mellanhandel, som det i storartadt omfång dref mellan alla länder och folk. I det krig mot Holland, som med anledning häraf utbröt, häfdade han med kraft Englands nyvunna ställning som sjömakt; och i stället för den ängsliga afhållelse från inblandning i fastlandets politik, som stuartarne iakttagit, satte han ett beslutsamt ingripande i deras strider. I krig mot Spanien fattade England fast fot vid Dunkirchen och lade i Västindien grunden till ett kolonialvälde genom Jamaicas eröfring. Cromwell afled ty värr redan 1658 med det eftermäle, att större statsman än han aldrig ledt Englands öden. Hans son Richard Cromwell sattes väl i hans ställe såsom protektor, men kände sig ej vuxen att fullfölja sin faders verk och nedlade sin makt efter några månader. Det väldiga inre reformarbete, som Cromwells snille planlagt, afstannade i sin begynnelse; och en fullständig upplösning hotade att inträda, till dess general Monk gjorde slut på oredan genom en militärisk statskupp och återkallade den afrättade Karl Stuarts son Karl II (1660).
På fastlandet utvecklade sig raskt de politiska följderna af trettioåriga kriget och huset Habsburgs förödmjukande. Frankrike fortsatte kriget med Spanien, som i förbund med Österrike tagit del däri, och aftvang det 1659 en förmånlig fred, hvarigenom Pyrenéerna i hela sin längd blefvo gräns mellan båda rikena. I Sverige hade Gustaf Adolfs dotter, den lärda och talangfulla, men som regent obetydliga Kristina 1654 nedlagt kronan. Då ingen laglig tronarfvinge längre fanns, valdes till konung Karl X Gustaf, en systerson till Gustaf Adolf. Konung Johan Kasimir af Polen, Sigismunds son, inlade häremot gensaga såsom den ende kvarlefvande manlige arf vingen af vasahusets anspråk. Karl Gustaf, som fått sin uppfostran under trettioåriga krigets vapendån och hade en stor, orolig här att sysselsätta, tog sig däraf anledning att infalla i Polen, som han 1656 syntes nära att helt och hållet eröfra och som aldrig mera kunde repa sig efter de nederlag han tillfogade det. Det mest varaktiga resultatet af detta krig blef att den s. k. store kurfursten Fredrik Wilhelm af Brandenburg (1640-1688) genom
Källa: Project Runeberg ·