Sida 850
Australien.
254
klokt begagnande af tillfället lyckades frigöra det förra ordenslandet hertigdömet Preussen, som i arf hemfallit till hans ätt, från dess vasall-skåp under Polen, hvarmed i själfva verket grunden var lagd till den hohenzollernska maktens kommande storhet. Karl Grustaf fann sig emellertid föranlåten att lämna Polen åt sitt öde och vända sina vapen mot Danmark. Detta rike hade med ängslan sett Sveriges väldiga maktutveckling och redan fått känna tyngden af dess vapen i det krig, som Sverige 1643-45 framkallat för att skydda sig mot ett anfall i ryggen från dansk sida, medan dess härar voro sysselsatta i Tyskland. Mot rikskansleren Axel Oxenstjernas vilja, hvars plan det lär varit att genom Skånes och Norges eröfring göra Sverige till ensam herre på halfön, af slöt drottning Kristina 1645 freden i Brömsebro, som dock förskaffade Sverige betydliga landvinningar. Mot Karl Grustaf trodde sig danskarne åtminstone trygga på sina öar, äfven då han, liksom Wallenstein och Torstenson före honom, bemäktigat sig hela jutska halfön. Men genom det otroligt djärfva tåget öfver Lilla och Stora Bält, som blef möjligt genom den stränga vintern 1658, stod Karl Grustaf plötsligt på Själland och hotade själfva Köpenhamn. Det hjälplösa Danmark måste nu antaga de fredsvillkor som segraren föreskref, och i freden i Roeskilde 1658 af stod det till Sverige de skånska landskapen, Bohuslän och nordliga Norge. Karl Grustaf hade velat krossa hela danska riket, men lät förmå sig till fred genom de andra makterna, som fruktade Sveriges alltför stora tillväxt. Snart ångrade han sig dock och bröt utan vidare freden för att fullborda Danmarks undergång, men väckte det därigenom till ett förtvifladt försvar. Midt under tillrustningar till fortsatt kamp afled han 1660, och förmyndarne för hans späde son Karl XI skyndade att sluta fred åt alla häll. Tryggadt i besittningen af alla sina eröfringar (utom norra Norge och ön Bornholm, som Danmark återfick), stod det såsom den obestridt främsta bland de protestantiska makterna och såsom herre öfver Östersjön, äfven om Karl Grustaf ej lyckats uppnå det välde öfver alla dess stränder, som han sträfvade efter.
Året 1660 bildar en vändpunkt i det europeiska statssystemets utvecklingsgång. De stridigheter, som framkallats af reformationen, och de genomgripande omhvälfningar, som däraf framkallats i staternas inbördes förhållanden, voro nu afslutade, och andra krafter började att i främsta rummet göra sig gällande inom den europeiska politiken. De religiösa stridigheterna hade dittills fyllt allas tankar och satt sin prägel på folkens hela lif. Mäktiga andliga krafter hade på alla sidor framkallats och utvecklat sig till storhet under den kamp på lif och död,
Källa: Project Runeberg ·