Sida 853
Australien.
257
nästan oförmärkt ned från sin stormaktsställning, under det England, som efter lång och mödosam kamp tryggat sin inre frihet, tog i arf dess herradöme på hafven. Under det adertonde århundradet beredde sig det ur Brandenburg uppväxta konungariket Preussen att intaga sin framtida ställning såsom Tysklands samlande och ledande makt, och i östra Europa höjde sig det h älf barbariska Kyssland under snillrika re-genters ledning till en europeisk stormakts ställning, under det Turkiet hemföll åt det oundvikliga förfall, som alltifrån forntiden med orubblig visshet drabbat alla asiatiska eröfrarestater.
I Frankrike hade konung Ludvig XIILs svaghet och den långa förmyndarestyrelsen för hans son Ludvig XIV, som vid fem års ålder besteg tronen och innehade den från 1643 ända till 1715, icke, såsom man kunnat vänta, ledt till konungamaktens försvagande. Fastmera stärktes den i hög grad genom den kloka och kraftiga styrelse, hvarigenom Richelieu (till 1642) och Mazarin (till 1661) höjde Frankrike till första platsen i Europa och bröto den sista återstoden af den feodala aristokratiens makt. Ungdomskraftig och ärelysten trädde Ludvig såsom allsmäktig envåldsherre i spetsen för Europas mäktigaste stat. Hans styrelsegrundsatser funno uttryck i det bevingade ordet: »staten, det är jag» - hvilket väl teoretiskt innebar, att konungens person och intresse borde helt uppgå i statens, men i praktiken blott alltför ofta kom att betyda, att det allmännas intresse fick vika för konungens enskilda. Denna åsikt förstod han emellertid att med kraft och skicklighet genomföra i dess yttersta slutföljder. Snart fanns i Frankrike ingen makt, som vågade sätta sig upp mot s j älf härskarens vilja, och efter Roms kejsartid har väl aldrig en så väldig makt varit samlad i en konungs hand. Själf lade han med outtröttlig ifver hand vid regent-bestyren och hade dessutom den ovärderliga förmågan att finna de yppersta män till sina tjänare och framdraga dem till rikets högsta värdigheter. Främst bland dem stod den store finansmannen Colbert (intill 1683), som genom sin snillrika förvaltning i lika hög grad mångfaldigade statens tillgångar och folkets välstånd. Han bragte till fulländning det s. k. merkantilsystemet, som i flere mansåldrar blef rättesnöret för de flesta europeiska staters ekonomiska politik. Det gick i hufvudsak ut på att öka statens rikedom genom att inom dess område samla största möjliga mängd af metallisk valuta. Till den ändan borde man af utländingen köpa så litet, men åt honom sälja så mycket som möjligt, och handel och industri, som framför andra näringar drogo penningar in i landet, skulle med naturliga eller konstlade medel upp-drifvas till största möjliga höjd.
Colberts visa finansförvaltning gaf Ludvig tillfälle, att i stort omfång utföra sina ärelystna politiska planer. Dessa vände sig först mot det alltmera vanmäktiga Spanien, som i freden i Aachen 1668 måste Enhvar sin egen lärare. 17
Källa: Project Runeberg ·