Sida 852
Australien.
1>56
med godo eller ondo befästa lärans enhet och såsom statsfarlig undertrycka hvarje afvikande lära. Bekännarne af en sådan hade å sin sida ingen annan utväg att skydda sin tro än att söka störta den däremot fientliga öfverheten för att sedan i sin ordning på samma sätt bruka sin nyvunna makt mot olika tänkande. Följden häraf var en ständig täflan mellan olika trosriktningar att tillägna sig furstarnes öra och framför allt deras uppfostran, som isynnerhet jesuiterna med synnerlig framgång sträfvade att få i sina händer, och den senare delen af denna tidrymd företer därför ett äfven för en dylik brytningstid ovanligt stort antal i trossaker fanatiserade furstar. Då den religiösa fanatismen omsider lagt sig, stod den tillväxt i makt, som den långa striden medfört åt furstarne, kvar såsom deras förnämsta behållning däraf. Men denna makttillökning hade från det andliga området äfven sträckt sig till det världsliga. Mot medeltidens slut hade några statskloka konungar med de lägre ståndens hjälp brutit den feodala adelns makt, och de ständiga krigen bidrogo alltmera att krossa, hvad som -däraf återstod, och att ytterligare stärka den centrala regeringsmakten. I bredd härmed uppstod och utbildades teorien om det absolut enväldiga konungadömet med Guds nåde, enligt hvilken regenterna hade af Grud fått sig tilldelad oinskränkt makt öfver land och folk och endast inför honom voro ansvariga för dess utöfning. Denna teori, som kommit till västra Europa med byzantinska statsrättslärare, var alltför gynnsam för konungamakten, att ej dennas innehafvare med all makt skulle arbeta på dess förverkligande. Inom längre eller kortare tid efter trettioåriga krigets slut se vi därför de monarkiska stater, där enväldet ej redan förut var stadgadt, en efter annan öfvergå till denna styrelseform; och den tid, som nu följer, kan fördenskull företrädesvis kännetecknas såsom det oinskränkta konungadömets tidehvarf.
De två stater, Spanien och det romersk-tyska riket, som under reformationstiden stått såsom de mäktigaste i Europa, hade till det yttersta uttömt sina krafter under det dubbla sträfvandet att på en gång häfda den habsburgska ättens och den katolska trons världsmakt. Tyskland var genom det trettioåriga krigets gräsligheter till väl två tredjedelar ödelagdt och måste för mer än två hundra år afstå från den ledande ställning, som dess läge i världsdelens midt och dess folks antal och begåfning anvisat det. Främsta rummet i Europa intogs nu af Frankrike, som med sitt lysande konungahof snart äfven blef bildningens hufvudsäte; och vid dess sida framträdde för en tid Sverige, som dock saknade det materiella underlaget för att länge uppbära en så lysande ställning och därför äfven efter en väldig kamp blef störtadt därifrån. Bland de öfriga makterna härskade ännu Holland på hafven, men måste snart samla alla sina krafter till försvar mot Frankrikes angrepp och gled i följd af denna kraftansträngning så småningom och
Källa: Project Runeberg ·