Sida 855
Australien.
259
mäktig, att den hotade de andras oberoende. Främst bland denna politiks försvarare stod Holland under sin store statsman Johan de Witt. Detta land hade utom sin egen själfständighet äfven att skydda sina stora och vidt spridda kolonier, på hvilka Frankrike kastade lystna blickar, då det ingick i Colberts plan att rikta sitt land genom ett stort kolonialvälde, hvartill början gjordes både i Amerika och Indien. I förening med den engelske statsmannen Tewple sökte de Witt grunda en trippelallians mellan de germaniska staterna Holland, England och Sverige. Men England, där Karl II med katolska sympatier förenade sin ätts oförmåga att fatta, hvad som lände till hans rikes väl, slöt sig åter till Frankrike, och Sverige följde snart dess föredöme, då den unge Karl XI:s odugliga förmyndare läto sig vinnas af Frankrikes lockande löften och rikliga subsidier (hvarmed menas ett understöd i penningar, som en rikare stat lämnade en svagare förbundsvän). Det såg därför illa ut för Holland, då Ludvigs härar 1672 ryckte in i landet. Dess hela styrka låg på hafvet, och till lands var det så mycket svagare, som republiken var ställd i det för ett fritt folk så tunga valet att vedervåga antingen sin inre frihet eller sin yttre själfständighet. Hären var det oraniska huset tillgifven, och republiken hade ej vågat förstärka den, af fruktan att se sin författning i fara. Nu var i stället dess bestånd som stat hotadt, och då fransmännen härjande utbredde sig öfver landet, vände sig folkets raseri*rnot de Witt, som jämte sin bror 1672 blef sliten i stycken af Amsterdams förvildade pöbel. I spetsen för holländarne trädde nu den unge Vilhelm III af Oranien, en värdig ättling af sin namne, och i honom uppväxte snart Ludvigs farligaste fiende. Det var han, som blef själen i motståndet mot den franska eröfringspolitik, som störtade Europas flesta stater i två långa, förfärliga krig (1672-79 och 1688-97), och det var i hufvudsak hans förtjänst, att Frankrike, i trots af Condés och Turennes fältherrestorhet, ur dessa krig väl utgick som segrare och med än mer utvidgadt område (Franche-Comté, Strassburg), men icke med den maktförstoring det väntat.
Under tiden hade Ludvig XIV gjort sitt kungliga hof till det mest lysande i Europa. Lärdom och skaldekonst frodades under hans hägn, och franskan var snart öfver allt hofvens, diplomatiens och de bildades språk. Men »den store konungen», såsom han lät hof män och smickrare kalla sig, föll på äldre dagar, efter att ha ombytt den ena mätressen efter den andra bland sitt hofs stoltaste adelsdamer, helt och hållet under fru de Maintenons välde - en ränkfull, till åren kommen kvinna, som helt och hållet förstod att fängsla den på alla njutningar öfver-mätte konungen och omgifva honom med ett nät af gudeligt fromleri, hvarur han aldrig förmådde lösgöra sig. Det var hennes olycksdigra inflytande, som förmådde honom till det fördärfliga steget att 1685 upphäfva ediktet i Nantes och genom de våldsammaste förföljelser söka
Källa: Project Runeberg ·