Sida 856
Australien.
260
drifva hugenotterna tillbaka i den katolska kyrkans sköte - och detta, ehuru han kort förut mot påfven häfdat den franska kyrkans oberoende och för att främja sina politiska syften förnyat det gamla förbundet med Turkiet. Förföljelsen medförde intet annat resultat, än att flere hundra tusen hugenotter, landets bästa och arbetsammaste invånare, flydde till utlandet - där de i synnerhet i Brandenburg blefvo väl mottagna - under det en del af de återstående i Cevennernas berg utkämpade en flerårig förtviflad strid för sin tros frihet.
Den romersk-tyska kejsarkronan utgjorde ännu alltid det yttre tecknet på öfvervälde i Europa, men trots alla Ludvigs bemödanden stannade den hos det habsburgska huset. Länge sträfvade kejsar Leopold I (1657-1705) att hela de sår, som trettioåriga kriget slagit, men hans bästa afsikter gjordes om intet genom de upprepade franska anfallen, mot hvilka han blott med nöd värjde sina arfländer. Ännu svårare blef detta, då turkarne såsom Frankrikes bundsförvanter ryckte an från öster, och 1683 var det af kejsaren öfvergifna Wien nära att falla i deras våld, då det i yttersta stunden räddades af den ridderlige polske konungen Johan Sobieski. Det var den sista gången, som det sjunkande Polen fyllde sin uppgift som Europas värn mot österns barbarer, under det Ungern numera hos dem fruktlöst sökte hjälp mot habsburgarnes förtryck. Omsider fann Leopold i prins Eugene af Savoyen en härförare, som var vuxen att hålla turkarne stången och som genom sin seger vid Zenta 1697 tvang dem till den två år senare af slutna freden i Carlowifa, som en gång för alla gjorde slut på deras eröfringståg. Ett nytt lyckligt krig under Eugénes ledning förflyttade rikets gränser ett godt stycke in på det turkiska området genom freden i Passarowitz 1718, men dessa eröfringar gingo efter hans död förlorade i freden i Belgrad 1739, hvarefter båda rikenas gränser ända till 1878 förblifvit oförändrade. - Inom det i spillror sönderslagna Tyskland hade kejsaren förlorat så godt som allt inflytande, och de otaliga dussinfurstarne voro med sina småaktiga trätor och sina anspråk på höghet ett åtlöje for hela världen. Endast Brandenburg, som i följd af sitt afsides läge ej varit så som de öfriga tyska landsdelarna utsatt for de trettio krigsårens förödelse, repade sig ganska hastigt under den »store kurfurstens» kloka styrelse och tillvann sig ett icke ringa anseende, då det såsom en bland de mot Ludvig XIY förbundna makterna vann den lysande segern vid Fehrbellin 1675 öfver de hittills såsom oöfvervinneliga ansedda svenskarne. Den ansedda ställning Brandenburg sålunda vunnit fick sin yttre bekräftelse, då den följande kurfursten 1701 lät hylla sig som konung af Preussen under namn af Fredrik I.
Sverige hade genom Karl X Grustafs död hejdats i sitt segerlopp, och den långa förmyndarstyrelsen för hans son Karl XI ökade väl adelns rikedom och makt, men icke rikets ära och anseende. Då den
Källa: Project Runeberg ·