Sida 857
Australien.
261
unge konungen 1672 blef myndig, fann han sig genom förmyndarnes oklokhet invecklad i ett nära förbund med Frankrike, som snart indrog honom i ett krig, hvars skadlighet han var den förste att inse, ehuru han af sin heder fann sig bunden vid det franska förbundet. Nederlaget vid Fehrbellin gaf de svenska vapnens anseende en hård stöt, och i Skåne af var j de konungen själf endast med svårighet danskar-nes af befolkningen delvis understödda försök att återvinna detta landskap. Det var blott genom Ludvig XIV:s kraftiga medverkan, som Sverige i fredsslutet 1679 ej förlorade mer än en del af Pommern, som måste afstås till Brandenburg. Konungen hade nu kommit till insikt om att adelns missbrukade makt måste brytas, och detta syfte fullföljde han under återstoden af sin regering med den oböjliga hård-nackenhet, som var så egendomlig för hans ätt. Grenom en följd af riksdagsbeslut utsträcktes (efter 1680) konungamakten allt mer och mer, till dess Karl XI slutligen slöt såsom »en envålds, allom bjudande konung och herre, den där vore ingen annan än Grud för sina handlingar ansvarig». Under den slösaktiga drottning Kristina och den långa förmyndarstyrelsen hade adeln, som dessutom från trettioåriga kriget hemfört stora rikedomar, slagit under sig en ofantlig mängd kronogods, hvilka utgjort statens förnämsta inkomstkälla. Dessa beslöt Karl att återvinna för statens räkning, och ägnade större delen af sin regering åt detta värf, den s. k. reduktionen, som genomfördes med oblidkelig stränghet, att ej säga hänsynslöshet, och bragte en stor del af den nyss så stolta och mäktiga svenska adeln till tiggarstafven. Ett tredje reformarbete, som varaktigt hugfäste hans minne, var ordnandet af det svenska härväsendet genom indelningsverket, en fast stam af bofasta, jordbrukande soldater, som sattes i de gamla utskrifningarnas ställe och som det ålåg allmogen ensam att uppsätta och förse med jord. Karl XLs tidiga död 1697 skulle genom hans sons ungdom och öfverdåd blifva till obotlig skada för landet.
I England hade Karl II vid sin återkomst hälsats med jubel af det på borgarkrig trötta folket, men hans regering bragte snart hänförelsen att svalna. Karl var en lefnadsglad och lättsinnig, men som regent fullkomligt oduglig man, om hvilken det yttrats, att han aldrig gjort något klokt och aldrig sagt något dumt. Det visade sig snart, att han liksom de andra stuartarne sträfvade efter envälde, men lika litet som de förstod att bruka makten till sitt lands bästa. Han låg i ständig strid med parlamentet och sökte mot slutet af sitt lif att styra det förutan. Hans broders öppna uppträdande som katolik och hans egna föga dolda sympatier för denna lära framkallade 1674 den s. k. testakten, sona uteslöt katoliker från engelska statsämbeten och först 1829 upphäfdes. Af ännu större betydelse var dock habeas-corpus-akten 1679, enligt hvilken ingen får kvarhållas i fängelse längre än ett dygn utan
Källa: Project Runeberg ·