Sida 858
Australien.
262
att blifva förhörd - en lag, som genom det kraftiga värn den gifver mot godtyckligt fängslande af politiskt misshagliga personer blifvit en hörnsten för engelska folkets frihet. Karl dog 1685 och efterträddes af sin broder Jakob JJ, en inskränkt fanatiker, som ville med våld till-rycka sig enväldet och påtvinga England katolsk religion, men lyckades därmed endast mot sig förena alla partier till en oblodig revolution, inför hvilken han 1688 utan motstånd tog till flykten. Hans måg, den förutnämnde Vilhelm af Oranien blef nu konung under namn af Vilhelm 111 (1689-1702), och den s. k. Ull of right gaf ny kraft åt parlamentets och det engelska folkets gamla friheter. Vilhelm var aldrig, i trots af sina stora egenskaper, älskad eller ens rätt förstådd af sitt nya folk, men i spetsen för både England och Holland kunde han med så mycket större kraft och ihärdighet fullfölja sin aldrig hvilande kamp mot Ludvig XIV: s vidtomfattande er of ringspolitik.
Kort före hans död inträdde denna strid i ett nytt skede genom det spanska arfföljdskriget. Spanien, ännu under Filip II mäktigt att sätta hela Europa i eld och lågor, hade nu från sin storhets höjd sjunkit ned i det djupaste förfall. Dess kraftigaste befolkning hade antingen gått öfver till Nya världen att söka äfventyr -och rikedomar eller offrat sina lif på halfva Europas slagfält i de ändlösa religionskrigen. De andligen rikast begåfvade fördes af inkvisitionens kättaredomar till bålets kvalfulla död, och kvar var endast ett till kropp och själ försvagadt släkte, som helt och hållet låg i händerna på fanatiska munkar. Utan hvarken vilja eller förmåga att genom arbete förbättra sina villkor kunde det ej heller återvinna åt landet det välstånd slösaktiga konungar förspillt i striden för påfvekyrkan, som ensam förstod konsten att rikta sig på det utarmade folkets bekostnad. De ännu kvarblifna morernas fördrifvande ur landet 1609 på prästernas anstiftan hade samma menliga följder för landets välstånd som hugenotternas flykt ur Frankrike. Af en rad dåliga konungar var den halffånige Karl II den sämste. Med honom utgick 1700 den habsburgska ättens spanska gren på manssidan, och det ännu i sitt förfall så rika spanska arfvet var ledigt. Anspråk framställdes af Ludvig XIV och kejsar Leopold, båda gifta med spanska prinsessor, men sedan flere anordningar vidtagits och åter ändrats, testamenterade Karl II kort före sin död hela riket odeladt till Ludvig XIV:s sonson, som under namn af Filip V blef högtidligt hyllad till konung af Spanien. Häremot uppträdde kejsaren som arfkräfvare for sin yngre son Karls räkning, och Vilhelm III sökte med all makt att få ett stort förbund till stånd till den hotade europeiska jämviktens skydd. Han fick emellertid knappast upplefva början af det nya krig, som från 1701 till 1713 förhärjade Europas skönaste länder. På den franska sidan trädde några tyska stater, medan Savoyen uppträdde som partigängare än på den franska, än på den
Källa: Project Runeberg ·