Sida 881
Australien.
285
och jämnades med jorden, och dess besättning blef nedhuggen (den 14 juli 1789). Det var början till den stora franska revolutionen.
Allt motstånd var härmed brutet, och nationalförsamlingen fortgick under Mirabeaus öfverlägsna ledning med kraft och hänförelse på reformernas bana. Natten den 4 augusti 1789 afskaffades med ett enda penndrag och under frivillig tillslutning från de gynnade klassernas ombud alla från medeltidens sociala samhällsskick härflytande privilegier och förmånsrättigheter för vissa samhällsmedlemmar på andras bekostnad, af hvad namn eller slag de vara månde. Frankrikes hela styrelsesystem undergick en fullständig nydaning frå grunden till toppen, och dess nya indelning i departement, med fullkomligt sönderbrytande af de gamla landskapen, åtföljdes af ett borttagande af alla inre tullgränser och hämmande skrankor för den fria samfärdseln mellan landets skilda delar. Äfven på lagstiftningens område börjades ett lika genomgripande omdaningsarbete, som dock under de ständiga hvälfningarna tog mer än ett årtionde för sin fullbordan. Olyckligtvis gick den konstituerande församlingen, som den numera kallade sig, vid sitt storartade reformarbete lika teoretiskt till väga och tog lika liten hänsyn till det be-ståendes kraf som någonsin den upplysta despotismens kungliga reformatorer. Ehuru stort Mirabeaus inflytande var, räckte det ej till att förebygga de vådor, som hans skarpblick insåg klart skulle följa af alltför svåra förseelser mot den historiska utvecklingens kraf. Konungen lät ske, hvad han ej mer kunde hindra, men sedan en våldsam folkrörelse den 5 och 6 oktober tvungit konungaparet att från Versailles flytta in till hufvudstaden, tillspetsade sig motsatserna mer och mer. Den katolska kyrkan inlade kraftig gensaga mot indragningen af dess egendomar och mot de beslut, som ställde den under den världsliga maktens inseende. Större delen af adeln kunde ej finna sig i förlusten af sina feodala rättigheter, och i spetsen för de missnöjda stodo drottningen och konungens egna bröder. Då konungens ställning blef alltmera lik en fånges, gingo de senare i frivillig landsflykt, följda af en stor del af adeln, och dessa flyktingar, de s. k. emigranterna, drogo snart kring alla Europas hof och sökte hjälp för konungen mot sitt eget fädernesland. Detta betraktades i Frankrike såsom högförräderi och besvarades med indragning och försäljning af emigranternas gods. Konungaparets otvetydigt ådagalagda sympatier för dem gjorde ställningen ännu svårare för Mirabeau och hans anhängare, som uppriktigt sträfvade att förena konungamakt och lagbunden frihet under en författning efter engelskt mönster, men med mera demokratisk prägel. Den ohöljda motvilja denna sträfvan väckte hos konungaparet och den outrotliga misstro dess tvetydiga hållning väckte gaf stark fart åt de republikanska tänkesätten, som med ifver utbreddes af frihetssvärmarena ur Rous-seaus skola. Mirabeau, hvars vilda ungdomslif förstört hans hälsa så väl som hans ekonomi, gick 1791 med förspilldt inflytande och gäckade för-
Källa: Project Runeberg ·