Sida 984
Australien.
388
nämligen en lång hjältedikt Franciaden, som skildrade Frankrikes grundläggning af Francus, kung Priami son, alldeles som alla dessa hjältedikters yttersta och yppersta förebild Aeneiden skildrat Roms grundläggning af trojanen Aeneas.
Vidare införde Ronsard i Frankrike odet, som emellertid af honom skref s på alexandriner eller fyrfotade jambiska verser. Ronsard är nämligen alexandrinens förste odlare i den moderna franska poesien. Hans alexandriner voro emellertid ej så strängt regelbundna, med alltid återkommande cesur, som de sedan blefvo. Det är först grundläggaren af nästa skola, Malherbe, som regelbinder dem så.
Jämte du Bellay och Ronsard må nämnas Ba'if, som försökte införa antika versmått, samt Jodelle, skolans dramaturg.
Med Jodelie håller det pseudoklassiska dramat sitt inträde i Frankrike och undantränger den af de lärda föraktade folkkomedien.
Af de stränga lagar, som skrefvos för dramat af den franska klas-sicitetens målsmän, erinra vi här endast om att det, med ett missförstående af Aristoteles, föreskrefs, att det skulle vara skrifvet med iakttagande af personens, rummets och tidens enhet, d. v. s. att det skulle ha en hjelte, spelas på samma ställe alla akterna igenom och ej för handlingens utveckling föreställas kräfva längre tid än tjugufyra timmar.
I öfrigt tog man hufvudsakligen efter det antika - egentligen det romerska - dramats yttre form, kören o. d., men den anda som besjälade det, gjorde man sig ej mycket reda för.
Jodelles första drama, Cléopåtre, gafs 1552 i Paris inför hofvet. Detta år kan man alltså räkna som det abstrakt klassiska dramats födelseår i Frankrike.
Tredje tidrymden.
Den abstrakta klassicitetens tid. 1600-talet.
Innan vi börja behandlingen af den skola, som trycker sin prägel på detta tidehvarf, vilja vi blott i förbigående omnämna en riktning, som i Frankrike aldrig fick något större inflytande, marinismen. Som vi veta, öfvergick i Italien renässansen snart till förkonstling, upp-skrufning och svulst; den skola, som fått sitt namn efter Marini, framträdde. Marini var själf i Paris, där han högt hyllades, och den riktning han representerade fick äfven företrädare där. Dessa samlade sig mest kring de vittra damer, som höllo till i Hotel Rambouillet och där öfvade sig i alla möjliga konstfärdiga poetiska lekverk. Det är dessa damer Moliére så ypperligt förlöjligat i Les femmes savantes (Lärdt folk i stubb) och Les précieuses ridicules (Småstadsfruntimren). Men deras skola fick ingen betydelse för utvecklingen af Frankrikes
Källa: Project Runeberg ·