Sida 985
Australien.
389
litteratur i dess helhet, och vi kunna då här så mycket hellre gå förbi den, som den ej i sig själf erbjuder något af intresse eller högre värde.
Nej, det var klassiciteten, som i Frankrike behöll herraväldet och drefs till sin spets. Där du Bellay och Ronsard börjat, där togo Malherbe och Boileau vid.
Grenom deras teorier utbildades de formella element, som plejaden infört, till allt större stränghet. Man lade vikt på formen, icke endast så till vida, att versbyggnaden blef reglerad och inskränkt till de mest rigoröst mejslade alexandriner. Man sof rade äfven språket med den största stränghet, hvad så väl valet af bilder som ord beträffade. Hela litteraturen präglas af en ängslig sträfvan efter småaktig korrekthet, och i stället för poesiens eld och kraft träder oftast en retorisk prakt. Jämte de redan nämnda smakdomarena Malherbe och Boileau medverkade äfven den 1635 stiftade Franska akademien i hög grad till att ge litteraturen denna prägel. Den var lånad utifrån, från Italien. Men den skulle aldrig ha blifvit tillämpad så länge och så strängt samt aldrig fått en särskildt för Frankrike så egendomlig prägel, som den fick, om det "ej i nationallynnet legat en egenskap, som just motsvarades af denna prägel. Detta är den förmåga af logisk skärpa och klarhet, den böjelse för distinkt form, som ända från början präglat de franska diktarnes alster.
Den diktart, där klassiciteten framträder mest fullödig, är dramatiken.
Här ha vi de tre stora mästare, som icke endast tryckt sin stämpel på hela Frankrikes, utan på hela Europas drama för långa tider, tragöderna Pierre Corneille (1606-1684) och Jean Racine (1639-1699) samt komediförfattaren Moliére (1622-1673).
I formen voro de båda stora tragikerna hvarandra lika. Men i innehållet, i uppfattningen skilja de sig ej så litet. Corneille ärmera manligt djärf, Racine mera kvinnligt vek.
Konflikterna i bådas dramer uppstå genom striden mellan lidelse och plikt. Hos Corneille är det plikten, som afgår med segern, hos Racine är det lidelsen. Corneille tecknar människorna, sådana de borde vara, Racine sådana de äro.
Hos Corneille är det en häftigare, hos Racine en behagfullare diktion.
Corneille tog till sina mönster spanjorer och romare, Racine mera grekerna.
Båda föra emellertid gemensamt dramat, i den form de utbildade det, till höjden af fulländning.
Corneilles förnämsta arbeten äro den efter Gruillen de Castro bearbetade Cid, med ämnet hämtadt ur Spaniens historia, samt de öfver antika ämnen skrifna dramerna Horace, Cinna och Polyeucte.
Källa: Project Runeberg ·