Sida 988
Australien.
som var hela landets medelpunkt, går litteraturen öfver till att tala för och till folket och i dess intresse kritisera den bestående ordningen och uttala tvifvel på dess berättigande.
Riktningen utgick från England, men den nådde sin höjdpunkt i Frankrike med encyklopedisterna, så kallade, emedan de i stora samlingsverk eller encyklopedier populärt framlade resultaten af sina forskningar och spekulationer.
Den, som först rent spekulativt framträdde som kritikens och tviflets målsman, var filosofen Eené Descartes, i vår litteraturhistoria känd under namnet Cartesius. Han öfverflyttade nämligen på inbjudning af drottning Kristina hit till Stockholm.
i Descartes' spår följde Bayle och Montesquieu samt Denis Diderot och Jean d' Alembert.
Det var de två senare, som populariserade de nya idéerna och gjorde, att de trängde ut i vidare kretsar genom den stora encyklo-pedien.
Sin höjdpunkt nådde riktningen i Voltaire och Rousseau, som, den ene med förståndets skärpa, den andre med känslans glöd, förde de nya idéernas talan starkare än någon förut.
Voltaire (egentligen Franpois Marie Aroue], kanske Frankrikes mest mångfrestande snille, föddes den 21 november 1694 i Paris och dog, efter att växelvis ha lefvat i Frankrike, Tyskland och Schweiz, i Paris den 30 maj 1778.
Hans verksamhet sträckte sig till alla litteraturens områden. JEan skref ett långt epos öfver Henrik IV, Henriaden, i samma stil som Ronsards Franciade, han författade en mängd tragedier, där han i formen strängt följde Corneilles och Racines spår, han smädade i ett komiskt epos La pucelle d' Orleans den orléanska jungfrun, han skref lyriska dikter och satirer, historiska arbeten, bland dem ett öfver Karl XII, bref, uppsatser och filosofiska arbeten.
Det rent litterära intresset var emellertid en underordnad sak för honom, och driffjädern till hans hela produktion var utprägladt tendensiös, begäret att med makten af sitt hån, sitt begabberi och sin blodiga satir blotta alla det gamla samhällets lyten. Alltigenom en negativ natur, var Voltaire i hela sin verksamhet ensidigt nedbrytande, och några försök att själf sätta något nytt i stället för det gamla han bröt ned gjorde han ej. Hans betydelse är därför mest vägröjarens.
Den positiva sidan af angreppen träder oss åter till mötes hos Jean Jacques Rousseau (född i Geneve 1712, död i Ermenonville nära Paris 1778).
Han framställde förslag till att sätta ett nytt i det gamlas ställe. Hvad han ville införa var återgång till naturen. Civilisationen i de former den tagit var i Rousseaus ögon orsaken till allt ondt i världen,
Källa: Project Runeberg ·