Sida 990
Australien.
394
Inom romandiktningen följdes Crebillons alster af böcker af samma slag, den ena mera motbjudande än den andra, tills ett omslag slutligen inträffade och en ädlare anda visade sig. Den förnämsta produkten häraf var Bernardin de St. Pierres kanske väl naiva berättelse Paul och Virginie.
Dramat fördes af Dirlerot delvis in på nya banor, i det att det borgerliga dramat, öfverfördt från England, trädde i de gamla tragediernas ställe, och i Beaumarchais* förträffliga af satir och esprit gnistrande stycken Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop se vi den gamla politiska komedien, död alltsedan Aristofanes' dagar, göra sitt inträde i den moderna litteraturen.
Inom tragedien är tidehvarfvets mest betydande författare Marie Joseph Chénier, hvars historiska dramer präglas af d j arf frihetstörst.
Lyriken får under revolutionstiden ett storslaget utbrott i Rouget de Usles frihetshymn Marseljäsen samt i André Chéniers vemodsfulla elegier.
Under det första kejsardömet spelar litteraturen en mindre betydande rol. Den mest framstående af dess skriftställare är finansministern Neckers dotter fru de Stael (gift med svenske ministern i Paris), som genom sina romaner och framför allt genom sin bok De rAllemagne (Om Tyskland) var en vägbryterska för nyromantiken.
Ännu var dock klassiciteten i Frankrike nog mäktig att under flere årtionden, efter det den fallit i det öfriga Europa, bibehålla sitt välde och trycka sin prägel på det mesta, som skref s.
Femte tidrymden.
Nyromantiken. Första hälften af 1800-talet.
Efter kejsardömets fall och den bourbonska reaktionen börjar äfven i Frankrike upplysningstidehvarfvets rationalism och skepticism att följas af en återgång till religiositet, ja mysticism. Snart sprängas äfven den klassiska stilens former, och romantiken håller sitt intåg med en färgprakt och glöd i framställningen, som bildar en slående kontrast mot klassiciteten s kyliga och regelrätta klarhet.
Början göres af Ckateaubriand, som i sin diktning framträder med en utprägladt kristlig och monarkisk tendens, icke blott i sin Génie du christianisme, där han proklamerar kristendomen som skönhetens religion, utan äfven i sina stora dikter Les martyres (Martyrerna) och Åtala.
Hans spår följes af Alphonse de Lamartine, som i sina lyriska och äfven i sina större dikter, af hvilka Jocelyn är den mest bekanta, har romantikens både religiositet och färgprakt fullt utbildade.
En lyriker, som däremot står kvar på klassicitetens mark, är Ca-simir Delavigne,
Källa: Project Runeberg ·