Sida 147
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
Bengt. Hon afled dock redan följande år och jordades hos sina fränder i Vadstena.
Enligt Nyköpings mötes beslut skulle undersökningen om och återkräf-vandet af de från kronan undandragna skattegodsen utföras på ett hälft år.
De första räfstetingen höllos i Vestergötland mot slutet af år 1396, de sista höllos iorst efter fru Margaretas död. Konungen utnämde för dessa ting en särskild domhafvande, vanligen ett riksråd, som dömde jemte lagmannen. För hvar lagsaga tillsattes en nämd af frälsemän, hvilken pröfvade målen tillsammans med en nämd af bönder från det härad, i hvilket ett omtvistadt gods låg. I de flesta fallen utlystes räfsteting för en lagsaga eller del af en lagsaga på någon bestämd ört, t. ex. i Lödöse för södra Vestergötland och Dal, i Skara för återstoden af Vestergötland, i Vadstena för Östergötland vestan Stång, i Söderköping för samma landskap östan Stång, i Jönköping tor Rumlaborgs län, i Strengnäs för Södermanland. I Småland och Österlanden höllos räfsteting i hvarje härad. Åklagare var i de flesta fall fogden inom området.
Reduktionen bedrefs med mycket allvar. Fogdarne voro ifriga att framställa yrkanden, i synnerhet fogden på Rumlaborg, Esbjörn djeken. Nämden yttrade sig, synes det, i de flesta fall med samvetsgranhet och domen fåldes med oveld. Den 2 augusti 1409, då riddaren herr Tord Bonde, konungs-dom hafvande, och lagmannen herr Ture Bengtsson höllo räfsteting i Upsala angående skattegodsen i Ulleråkers härad, dömde de jord från herr Tord sjelf ater till kronan. Vid räfstetinget, som i oktober 1399 hölls i Vesterås, var biskopens fogde kronoåklagare, och gods fråndömdes kyrkor och biskopsstolen.
Ty värr kan man icke utröna, huru mycket på detta sätt återvans för kronan, men att det måtte hafva varit ansenligt, kan man sluta af de få sifferuppgifter som blifvit bevarade. Allenast i Vesterås län (mellan Sagån och Köpingsån) återfick kronan mer än 500 fastigheter och tio jordegare miste helt och hållet sin frälserätt. Inom Uplands lagsaga synas ungefär 1200 gårdar hafva återfallit till kronan.
Saken hade sin gång, frälsemännen ville eller vågade icke göra invändningar. Missnöje mot räfsten uttalades deremot från ett håll, hvarest kärleken till ordning borde hafva varit större än snikenheten efter gods, från kyrkans sida. I böljan deltogo biskopar och kaniker i räfstetingen, men de drogo sig småningom tillbaka. Snart nöjde de sig icke med att hålla sig passiva. Redan år 1403 klagade Linköpings domkapitel öfver de oförrätter kyrkan under de senaste fyrtio åren hade lidit och ännu led, och sex år derefter, då samma domkapitel af rådet uppmanades att sända ombud till kyrkomötet i Pisa, undandrog det sig detta, emedan de voro allenast »pysar och fånar» mot de utländska män som besökte mötet och som dervid utvecklade mycken ståt — biskopen af Wiirzburg hade begifvit sig till Pisa med 300 hästar — under det de icke vågade öppna munnen mot fogdarne och deras tjenare, hvilka genom onda verldsliga domar beröfvade kyrkan hennes gods. Vid biskopsmötet i Arboga år 1412 beslöts att icke vidare låta lek-
Källa: Project Runeberg ·
