Sida 148
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
männen kränka kyrkans rätt, att domar som fråntogo kyrkan jordagods skulle anses ogiltiga, derest de voro fälda allenast af lekmän. Tvenne kronans fogdar som hade tagit i besittning tvenne Upsala domkyrkas gods kallades att derfor stå till ansvar inför biskoparne och hotades med bannlysning, om de icke återlemnade godsen. Så högljudda blefvo till sist kyrkans klagomål, att konung Erik efter fru Margaretas död gaf efter till förmån för de andlige och år 1413 bestämde, att hädanefter skulle biskopen inom sitt stift vara konungens domhafvande på räfstetingen och skulle tvenne kaniker och sex frälsemän för hvar lagsaga sitta i nämden. Tidigare domar upphäfdes och de förut nitiska fogdame förföljdes. Nämden, som förut vitnat till forman för kronan, vitnade nu mot henne; ibland äfo vitnesmålen föga öfverens-stämmande med de historiska förhållandena, såsom när en östgötsk nämd år 1413 förklarade, att en ö i Bråviken hade varit frälst ända sedan liedna tiden. Med år 1414 upphörde reduktionen fullkomligt.
Vid räfstetingen fingo stormännen göra tjenst, men på statens ärenden var deras inverkan mindre betydande. Någon genom karakter och sträfvanden sjelfskrifven ledare mot konungamakten hade de icke, icke ens någon som kunde genom sin ställning i samhället anses vara ledare. Fru Margareta nämde aldrig någon drotsete och konung Erik bortgaf icke denna värdighet förr än i slutet af sin regering, dertill nödd och tvungen. Herr Erik Ket-tilsson, som blifvit Sveriges marsk vid drottningens inkallande i Sverige, bibehöll denna värdighet intill sin död, år 1396, men fick icke någon efterträdare. Under sådana förhållanden måste regenten gripa in öfver allt, och så länge drottningen lefde, gjorde hon det äfven. Under-perioden 1397—1412 besökte drottningen eller konungen (ofta voro de tillsammans) nästan hvart enda år Sverige. Drottningen var närvarande vid räfstetingen, och då hon såsom qvinna icke kunde utöfva regentens domsrätt, använde hon så mycket mera sin öfvertalande förmåga, och hennes råd vägde dervid mycket, vare sig man gaf efter af öfvertygelse eller emedan man fruktade för hennes makt. Hon hade en natur, som medveten af sin egen kraft litar på sig sjelf, men icke är allt för benägen att lita på andra. När den 23-årige Erik år 1405 begaf sig till Norge, hvarest han då hoppades få möta sin brud, som likväl icke kom förr än följande år, sände hans »kära moder» fru Margareta med honom en instruktion, som angaf hvad han skulle göra och hvad han skulle låta. De vigtigaste angelägenheterna] voro upptagna under den senare rubriken.
Ett var det, som mot fru Margareta framkallade missnöje och i betydlig grad bidragit till den mörka färgläggning som den följande medeltidens och ännu senare svenska häfdatecknare användt vid skildringen af hennes tid — de dryga skatterna. Olaus Petri berättar, att hon pålade en rumpeskatt, att bonden skulle göra skatt för all sin boskap, för hvar rumpa. Hon lade ock på, att hvar bonde, som hade egen eldstad, skulle utgifva en mark, jemte andra skatter. Allt det guld, silfver och penningar, som hon kunde öfver-komma i Sverige, skickade hon ut till Danmark, så att af hennes anslag
A
Källa: Project Runeberg ·
