Sida 149
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
kunde väl. märkas, att hon ville så utarma Sverige, att det aldrig skulle komma sig till makt, utan alltid sedan blifva under Danmark.
Denna mäster Olofs beskyllning, hvilken for öfrigt af många blifvit uttalad, var for visso ogrundad. I finansernas usla tillstånd vid hennes rege-ringsanträde och i nödvändigheten att bestrida en mängd dryga utgifter ligger anledning nog till de betungande och med skäl öfverklagade skatterna. Drottningen medgifver sjelf, att de voro svåra. »Vi hafva väl förstått, säger hon i en skrifvelse till Upsala stift af år 1403, att allmogen har haft stor tunga och vedermöda, synnerligen sedan vi kommo till detta riket; endels hafver det vållat stort örlig och tunga, som har legat på riket, endels sjelfsvåld, girighet och egen vilja hos oss samt våra fogdar och embetsmän; somt hafver man icke kunnat bättra, somt måtte vi och de väl hafva bättrat, ehuru det icke skedt är, dess värre.» Det har redan (s. 129) talats om den markgäld, som enligt 1389 års herredags beslut skulle utgå af hvar man för sig. Det torde hafva varit denna som af Olaus Petri kallas rökskatten, emedan den erlades af en hvar som hade egen stuga, från hvars härd röken uppsteg. Dertill kom skatten som lades på boskapen, för hvilken gärd vi känna hvar-ken den närmaste anledningen eller tiden, då den pålades. Rimkrönikan omtalar en skatt af 12 öre (halfannan mark) att utgifvas för livar stuga till återlösande af Gotland. Drygast af allt och mest öfverklagad var dock femton-marksgälden, hvilken flere år utgick, dock näppeligen så, som en och annan antagit, med 15 mark för hvart markland jord, utan var sannolikt för denna, liksom för andra utomordentliga hjelper, folket fördeladt i grupper af visst antal personer, och erlade hvar grupp 15 mark. När konung Erik år 1401 red sin eriksgata, medgaf han en nedprutning af denna gärd med. en tredjedel. Återstoden aflystes, på allmogens begäran, år 1403 af drottning Margareta, som lofvar, att hädanefter skulle allmogen icke utgöra mera skatt än i sankt Erik konungs och i andra drottningens föräldrars och herrars dagar. Dock skulle årligen utgöras fyra dagsverken om hösten, fyra om våren och tor öfrigt åtta till konungens fästen och gårdar.
Emellertid tog drottningen för att öka kronans inkomster icke alltid sin tillflykt till beskattning. Hon sökte, äfven om det för tillfället vållade en utgift, öka kronans jordegendom genom köp och byte, hvartill kom allt det som under årens lopp vans genom reduktionen. Ty värr var förhållandet till främmande makter i allmänhet icke så godt, att det medgaf en nedsättning af utgifterna.
Pantförläningar förekommo under fru Margaretas tid, ehuru icke så ofta som under den närmast föregående, och vi finna henne mycket benägen att snart återlösa panterna. Kronans slott måste naturligtvis anförtros åt höfdingar, men hon aktade sig för att förena så många på en hand, att hon derigenom skulle gifva någon makt att upphäfva sig till konungadömets motståndare. Ett undantag i afseende på förläningarnas storlek utgör allenast herr Abraham Brodersson, hvilken till sist innehade åtta slott med underliggande län. Missnöje framkallades i Sverige genom drottningens sed att
Källa: Project Runeberg ·
