Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

bortgifva rikets slott och län åt danskar. Herr Abraham var danskt riksråd, lika så Nils Jönsson kallad Svarte Skåning, hvilken under fejden mot konung Albrekt belägrade Axevall och sedan erhöll befälet på detta slott, hvilket sedermera utbyttes mot Nyköpings hus; ett par danska riksråd (åtminstone den ene var skåning) innehade tidtals Kalmar och Borgholms slott. Det är mycket möjligt, att fru Margareta härmed icke ville på ringaste sätt kränka Sveriges lag, som föreskref, att rikets slott icke skulle anförtros åt utländingar. Att hon ville genomföra unionen mellan rikena, är omisskänligt, och liksom, enligt unionsförslaget, icke hvart rikes utan alla tre rikenas gränser skulle bestämma området för ledungsskyldiglieten, så kan hon liafva velat räkna som inländska i hvart rike äfven de andra rikenas män. Men äfven om detta var hennes afsigt, låg det en kränkning af Sveriges rätt deri, att den ene dansken efter den andre gjordes till svensk slottshöfding, under det att samtidigt aldrig danska slott anförtroddes åt svenskar. Det visar sig under unionen ett fortgående nedsättande af Sverige till förmån for Danmark, hvilket framkallade det bekanta yttrandet af Olaus Petri (hvilket senare författare stundom utan orsak lagt i drottning Margaretas mun): »Så att man begynte med tiden säga till konungen: Sverige skall föda eder, Norge skall kläda eder, med Danmark skolen I strida. Det kom ju dertill, att i Sverige och Norge skulle vara trälar och i Danmark skulle vara herrame, och det var icke lika fördel.»

Den under 1400-talet hos de unionsfiendtliga svenskame uppkommande bitterheten mot fru Margareta framkallade en del afsigtliga lögner, såsom den, att hon skulle liafva låtit prägla ett mynt med en oanständig bild, hvarigenom hon ville visa sitt förakt för Sverige. Historien har uppkommit genom misstydning af en bokstaf. Det är för öfrigt icke visst, att detta mynt blifvit prägladt för fru Margareta. Man kan ännu icke med någon säkerhet tillerkänna henne någon af de hittills bekanta svenska mynttypema. För öfrigt torde hon icke hafva slagit egna mynt i Sverige, annat än under perioden 1389—1396, hvarefter myntningen torde hafva skett i konung Eriks namn. Våra kända medeltidsmynt hafva i allmänhet kommit ur de skatter, som i ofridstider nedgräfdes och sedermera blifvit genom* en lycklig tillfällighet återfunna, men under Margaretas tid var det i Sverige, utom till en tid i kusttrakterna, så fritt från ofrid, att man näppeligen hade behof af att ned-gräfva sina dyrbarheter. När till sist ett inrikes krig utbröt och skatter gömdes, är det icke underligt, om mynten från fru Margaretas sju mynt-ningsår försvunnit ur rörelsen, sedan konung Erik i tretioåtta år slagit mynt, eller, då de sakna bestämdt kännetecken, icke kunna med säkerhet urskiljas.

Missnöjet mot Margareta grep till sist så vidt omkring sig, att i de kronologiska anteckningar, som fördes i det af drottningen så mycket omhuldade Vadstena kloster, en senare hand tillagt, i sammanhang med uppgiften för år 1389 om hennes regeringsan trade: Nu innehade danskarne lande i många år, och tyskarne lofprisades af landets inbyggare.