Sida 84
Folkungatidens slut. 1350—1389
ning Giovanna var för öfrigt ej heller fri, hennes tredje gemål, Jacobo af Mallorca, lefde ännu — men deruti såg drottningen intet oöfvervinneligt hinder. Då sjuknade herr Karl och dog efter fjorton dagars sjukdom. Fru Birgitta kunde icke annat än glädjas öfver denna räddning ur faran, och under det drottningen, konungen, och landets förnämste söijande gingo efter den svenske ädlingens bår till nunneklostret Santa Croce i Napolis östra utkant, vandrade modern stilla och sluten, med tacksamhet midt i saknaden.
Torsdagen den 11 mars, strax efter begrafningenj stego pilgrimerne om bord, besökte Messina, stormdrefvos till Kefalonia och kommo, ef ter en ny storm, till Cipro (Cypern) den 8 april. De stannade på ön i mer än porton dagar. Drottning Leonor anropade sierskans råd och förböner, på det hennes minderårige son Pierre skulle kunna behålla sin mördade faders rike. I böljan af maj kommo pilgrimerne till Joppe, den 21 maj trädde de in i den heliga grafvens kyrka, vid midten af augusti voro de i Betlehem. Fru Birgitta var djupt lycklig. På hvar ort genomlefde hon i anden de tilldragelser ur den heliga historien, som fordom hade timat der. Hon hade ock glädjen att se sin ende qvarlefvande son Birger slås till riddare af den heliga grafven.
I september vände hon äter, sjuk. Detta hindrade henne likväl icke att, när hon åter kom till Cipro, inför hofvet förkunna sina uppenbarelser om de straffdomar som hotade för all den ogudaktighet som herskade på ön. Två dagar derefter begynte genovesarne fiendtligheter, och det följande året blef konungariket ett lydland under Genova. Birgittas sjukdom fortfor — hon återfick aldrig helsan — men hon predikade bot i Napoli och sände biskop Alfonso till påfven med varnande uppenbarelser. Återkommen till Roma sökte hon återtaga sina tidigare vanor af försakelse och arbeten, men kroppen begynte blifva för svag. Hon måste hålla sig inne och afled den 23 juli 1373. Hennes lik nedsattes tills vidare i en romersk kyrka.
Ett år derefter fördes hennes ben till Sverige af fru Karin. Hon tog en östlig väg genom mellersta Europa, inskeppade sig i Danzig och anlände till Söderköping strax efter midsommar 1374. Hyllande skaror mötte der och följde genom Östergötland. När tåget närmade sig Linköping, kom det till mötes 'den fromme biskop Nils Hermansson i spetsen för sitt presterskap; under klockornas klang och orgornas brus nedsattes benen i domkyrkan, till dess de fördes fram till Vadstena. Under skedde, och man trodde sig finna, att fru Birgitta var' en kraftig hjelparinna i hvarjehanda nöd och farlighet. Hennes anhöriga och de mäktige i landet lade sig med ifver ut för att hon skulle blifva inskrifven bland helgonens tal. En undersökning angående hennes lefverne, lära och de undergerningar som hon verkat eller som verkades vid hennes graf anstäldes, och omsider, den 8 oktober 1391, blef bon inskrifven bland dem som den romerska kyrkan räknar som helgon. Fru Karin fick icke upplefva denna' handling, för hvilken hon hade verkat med så mycken ifver. Hon afled redan den 24 mars 1381.
Till den stora skara af Guds helgon, hvilken icke erhållit denna titel genom någon menniska, utan genom sin tro och sitt lefverne, hörde utan all fråga
Källa: Project Runeberg ·
