Sida 85
Folkungatidens slut. 1350—1389
Birgitta Birgersdotter. Man kan icke förneka hennes innerliga fromhet. Att hon vinnläde sig om den romerska kyrkans förtjenande verk och goda gerningar, kan man icke mot henne framhålla nom en förebråelse. Hon kunde icke undgå att vara ett barn af sin tid, äfven om hon i somt gick före sina samtida. De verk hon utförde, fastor, späkningar, almosegifvande och dylikt, voro ej heller för henne allenast yttre verk, de voro fast mer yttringar i tidhvarf-vets stil af hennes inre själslif. Men om vi medgifva, att bland de frommaT som Gud förklarar heliga, några finnas hvilka inom kristenheten framträdt sa mycket, att äfven menniskor äro befogade att uttala sig om dem och deras helighet, så kunna vi icke förneka fru Birgitta en plats bland dassa, på grund af hennes stora begåfning och hennes vidt omfattande verksamhet.
Ögonvitnen hafva berättat, huru det var med henne under det hon mottog hvad man kallade uppenbarelserna. Hon kom i ett ekstatiskt tillstånd: stående eller gående, sittande eller liggande förlorade hon bruket af de yttre sinnena, hennes anletsdrag stelnade, och hon berättade sedermera, efter det anfallet gått öfver, hvilka härliga ting hon hade skådat och förnummit, hufvudsakligen genom samtal med Kristus, hans moder eller andra helgon. Sjelf säger hon, att Gud söfde hennes lekamen, ej med lekamlig sömn, utan med andlig hvila. »Du, o herre Gud, säger hon, uppväcker min själ som af sömnen till att se eller höra och känna andligen. Huru söta äro mig din muns ord! Mig synes, huru ofta jag än hör dem, att min själ sväljer dem i sig med otalig sötma. Medan jag hör orden, varder jag bade mätt och hungrig, mätt, ty mig lyster intet annat att höra, hungrig, ty alltid ökas hos mig lusten och åstundan att höra dem.» Fru Birgitta är icke den enda under medeltiden som har sådan erfarenhet. Detsamma berätta om sig mäster Suso och andra 1300-talets mystiker, detsamma erfor den heliga Katarina af Siena som föddes tvenne år innan fru Birgitta kom till Italien och som i mycket, så väl inre art som yttre öden, liknade sierskan från norden.
När det ekstatiske tillståndet var öfver, kände fru Birgitta en afmatt-ning, men hon kom i håg allt hvad hon hört och sett, och hon nedskref sjelf eller förestafvade för biktfäderne en berättelse derom, hvilken de sedermera öfversatte på latinl. Denna latinska text, flere gånger utgifven, öfverflyttades i Vadstena kloster åter till svenska, och denna svenska redaktion har nyligen blifvit utgifven. Den innehåller de rikaste bidrag till teckningen af fru Birgittas eget själslif och af den tankeverld, inom hvilken 1300-talets menniskor rörde sig.
Några prof torde böra anföras.
»Jag är Gud, så säger Kristus i 30:e kapitlet af Uppenbarelsernas första. * *
1 Enstaka delar har dock frn Birgitta sjelf nedskrifvit. Fr&n ett sådant stycke är profvet 6g. 82 taget, hvilket visar hennes handstil samt huru hon ander skrifningea ändrade uttrycken. Ofvanst&ende stycke inneh&ller följande: Fyrst vil iae thik sighia hnrn thik æru andelik vnder-standilse gifin sea oc hora. Sumi hafdho thæn hælghanda sno at the visto timan sum profetin soghe til kouunge thren dagin koma sændebodhan oc mange visto' haat them skalle suaras fyr «n the taladho, snmi visto oc vtan mafia kynilse suma thera thær varo lifande ælla dødhe oc visto the fyr
*n stridhin byriadia, hnrn hon rendadhis. Thik ær ey mer lofat at vita æn se oc høra andelika oo
Källa: Project Runeberg ·
