Idun: 1899

lDUN 1899. — 2 Då stormen i dödslilockan dånar, du lyss som till jublande låt, och 1er som åt solljus om våren som blomman åt västanvindskåren, ditt löje den modlöse hånar, som Irädes för vågens försåt. Då stormen i dödsklockan dånar, du lyss som till jublande låt. Dock vågornas skumvingar slakna, och vågornas lifspuls blir svag. I lidelse uppåt de svalla, i kraft, som är bruten, de falla. Likt sländor till lifvet de vakna, att födas och dö på en dag, ty vågornas skumvingar slakna och vågornas lifspuls blir svag. Men, broder, dig vingarna 'bära i lust öfver mörknande haf. Ditt hjärta det klappar och brinner, då vågen lik bubblan försvinner, din styrka har. kraft att begära lång frist från förgängelsens kraf, ty, broder, dig vingarna bära i lust öfver mörknande haf. Dig hinna ej ängslan och oro, du ställer långt högre din flykt. Långt högre än längtan och fruktan, än stolthet och stolthetens tuktan. Vi arme, om slika vi voi'o, som nästen här nere ha byggt. Dig hinna ej ängslan och oro, du ställer långt högre din flykt. I längtan vi söka dig följa, du världsrymdens jublande barn. Vårt lif är blott drömmen om döden, bland snäcktröga krypande öden, i töcken, som dagarna hölja, vi vinglösa kastade flarn. I längtan vi söka dig följa, du världsrymdens jublande barn. Säg, lyster dig skepnad ej byta. Jag ger dig, hvad rikast jag fick. Tag sångerhas vildvuxna honung, men gif mig ditt lif af en konung, de vingar, hvars krafter ej tryta, din härdade solstarka blick. Säg, lyster dig skepnad ej byta? Jag ger dig hvad rikast jag fick. GODT LYNNE. O M VI NOGA gjorde oss reda för, hvarför somliga människor äro så afhållna, och hvarför de liksom sprida ljus och värme omkring sig, så att alla finna glädje och trefnad i deras sällskap, skulle vi helt säkert finna orsaken till stor del vara deras jämna och goda lynne. Ty ett vänligt leende, ett uppmuntrande ord verkar likt solstrålar, och hvem vill därför ej komma i beröring med de människor, hvilka liksom lifva och värma. I deras sällskap tycka vi oss nästan glömma ledsamheter och missräkningar och finna oss omedvetet väl. Detta glada sinne, detta själens solljus kan likaväl framkallas som något annat, och detta borde man allvarligt beflita sig om att förvärfva; ty få äro så lyckliga, att de aldrig erfarit ledsamheter. Det är själfviskt att gå och rufva öfver egna sorger och hängifva sig åt modlöshet och dåligt lynne samt förbittra lifvet för sin omgifning. En sådan person omtalar så ofta sina pröfningar och svårigheter, att vi till slut tröttna på hans jämmer och nästan få det intrycket, att sorgen också kan vara en njutning. När allt kommer omkring, så är det goda lynnet blott ett bevis på, huru tåligt och modigt man kan betrakta lifvet. Hemligheten består däruti, att man tappert och med jämnmod bär de oundvikliga bördor, som påläggas oss, att man bestämdt föresätter sig att ej knota eller klaga för att icke göra en mörk värld än mörkare för vår omgifning. Men skulle sorgen stundom liksom öfverväldiga dig, så lätta ditt hjärta inför en deltagande vän eller gå in i din kammare och slut dörren till, gråt ut i ensamheten och bed den bäste vännen om hjälp till att bära dina bördor, och helt säkert skall du sedan finna dem lättare. Försök därpå att med förtröstan och efter bästa förmåga fylla dina dagliga plikter och vara trogen i ditt kall samt visa ett gladt och vänligt ansikte. Ty det dåliga lynnet är liksom ett moln — det fördunklar ej endast din egen stig, utan äfven andras. En af mina barndomsvänner, hvilken var nog lycklig att se lifvet från dess ljusaste sida, sade en gång till förklaring öfver denna ovanliga företeelse: »Du vet, att jag i egentlig mening ej har något så särdeles att glädja mig öfver; men jag har fattat ett fast beslut att ej förmörka en annans stig med mina sorger. Jag har försökt att låta enhvar, som kom i min närhet, gå ifrån mig med ett eller annat glädjens ord eller en deltagande tanke; och då lycka skapar lycka, så är jag själf lyckligare, än jag skulle hafva blifvit på något annat sätt; i alla händelser lyckligare än genom att sätta mig ned och begråta mitt eget öde.» Glädjen bör höra hemma i hvarje hjärta, isynnerhet hos kvinnan. Hvad det betyder för en man att om aftonen komma hem till en god, vänlig hustru, det känner blott den, hvilken ensam försökt kämpa lifvets hårda strider. Om man har lycka med sig, är glädjen dubbelt stor; men drabbas man af olycka, så är hustruns kärleksfulla deltagande som en lysande stjärna i mörkret. Men om hon däremot klagar och förebrår, så kan hon utsläcka den sista gnistan af mod och hopp i ett hårdt pröfvadt hjärta, där hon eljes skulle hafva kunnat ingjuta förhoppning och nytt lif samt lust att upptaga kampen ånyo. En moder, som vill fylla sina plikter mot sina barn, bör aldrig tillåta dem att växa upp nyckfulla, misslynta, retliga och ovänliga; ty gör hon det, har hon glömt den första fordran, som kan ställas på henne. Hon har då på förhand beröfvat sina barn utsikterna att segra i lifvets kapplöpningar. Ett godt lynne är i sanning det allra nödvändigaste för att vinna förnöjsamhet och framgång och förvärfva sanna vänner. Må vi därför med allvar beflita oss om att tillkämpa oss detl Bien. LOVISA PETTERKVIST I EUROPA. RESERREF FÖR IDUN. RREF VI. UTMÄRKTA HERR REDAKTÖR! J AG har sett sä förfärligt mycket vackert. — Om jag bara visste, hvad jag skulle börja eller sluta med — — Betänk, att jag varit två tusen och några hundra meter högt uppe i luften — på en Alp, Rochers de Naye — alldeles ensam, i sällskap med några engelsmän, och tittat genom en kikare för en francs titten och sett en af Schweiz’ mest sebara vyer. Hela horisonten alldeles böljade af hvitskimrande alpspetsar, af hvilka de märkvärdigaste voro Wetterhorn och Finsteraarhorn, och Gud vet inte allt för ena mera horn. Så sågo vi också på afstånd »Jungfrun», den stackars fattiga Jungfrun, som håller på att fä sig en funikular kring halsen, hon med, och det fast hon reser sig 4,166 meter högt öfver människorna och bär en krona af evig is.------Till den kronan lär man ska komma att lyftas med hiss! Tänk, hvilken själsnjutning att komma upp till det Guds undret på samma vis, som man kommer upp till södra teatern! Människorna äro outtröttliga i sin vilja att få trampa på allt. »Hissen» lär komma att kosta tio millioner francs. Tio millioner! Och ändå säger man, att Schweiz är ett fattigt land? Det är naturligtvis kommunen, som — — Men jag måste lämna »Jungfrun» åt sitt öde, efter hon bara hägrade långt borta som en sky af silfver. Men Wetterhornet och Finsteraarhornet såg iag riktigt utmärkt bra. Den första är en glänsande bergsborg, 3,703 meter hög och med istappar till vindbrygga, och den senare ---------- Men, hvem kan obeskrifva slika naturens mäktiga kraftprof — ? Åtminstone inte kan jag! Tänk, en sådan tur vi hade! Luften var alldeles klar och himlen en lång stund utan moln. Hade jag inte först och främst köpt ett brefkort, skrifvit och skickat af det till Ruffen, hade jag fått se hela Alpkedjan utan slöja, något som är mycket sällsynt. — Men det hade väl varit skamligt att lata honom vänta, om också bara för några minuter. Vi åkte dit upp på »järnväg», fast vi hade lokomotivet fastsatt bak. Det var inte alls behagligt att höra det där »puff, puff» i ryggen. Jag tycker, att man har en viss rättighet att fordra, att lokomotiv, vid olyckshändelser åtminstone, först och främst skola döda sig själfva.------ Det här var ett lömskt sätt att komma ifrån saken. Vi kilade genom en tunnel, gräfd under ett hotell, och genom en annan, gräfd genom foten af ett berg. Fast egentligen kilade vi inte, utan frustade och stångade oss framåt. Nej, jag tycker inte alls om att så där bli skjuten i ryggen uppför branter. Jag tycker inte om det alls. Tyst och mäktigt var det där uppe------ O, så mäktigt! Jag kände mig mindre än det minsta kryp, och när molnen så kommo nedtågande i stora flockar och lade sig nedanför fötterna på mig — ja, då började jag att storgråta. Glad var jag, när jag var nere i Caux igen, där min vän väntade mig. Det är inte alla människor, som tåla vid att känna molnen under fötterna på sig.------ Oaux är härligt. Hotellet ligger som ett slott på en kulle och är så genombaddadt af sol, att det gnistrar i knutarna. Rochers de Naye — en af hufvudutsikterna i Oaux, är ett af de märkvärdigaste berg, som finnas i Schweiz, ty det har fått inte bara tänder, utan tvillingar: »Les Chamaux». Tvillingarna ligga alldeles för sig själfva, en bit från mamman, och är en daglig bestigningsort för de riktigt gångstarka gästerna i Caux. Och hur backen tar sig ut här uppifrån, se’n! Härifrån sedd är den minsann ingen tenntallrik längre, utan ett blått innanhaf, åtminstone ibland, när moln, dimma och luft mjuka upp alla konturer. Ibland är den också en bit blå sammet, »mot hvilken Savoyer-alperna stöda sin konungsliga fot».