Idun: 1899

— 3 IDUN 1899. Och hvilken växling se’nl Aldrig vet man ens timmen förut, hur utsikten skall forma sig timmen efter. Det är, som om evigt nya kulisser skötos fram ur molnen, kulisser af en sä öfvermänsklig färgprakt och skönhet, att — — När vi kommo, var det godt om snö — också »luschade» engelsmännen så mycket de orkade. »To lusch», betyder att åka kälke och lär komma af det franska ordet »luger», säger min vän. Hvar ordet kommer ifrån, rör mig inte en smul. Hufvudsaken var kälkåkningen själf, och den var verkligen stor-europeisk! Tänk sig, herrskapet, en kälkbacke två kilometer lång, jämnslutt, utan en enda knix, och alldeles full af små kälkar, lastade med rutiga herrar med damask’ben och randiga damer i flor och muff. Styra kom aldrig i fråga, det gick på Guds försyn — och det gick som vanligt bra. Gamla och unga åkte. Ja, det får jag då lof att säga, att i fråga om att roa sig äro engelsmännen riktigt älskvärda. Jag ville se, jag, våra gamla och unga herrar, om man till nöje bjöd dem att bestiga berg om morgnarna, åka kälke om dagarna och leka lekar om kvällarna — och allt detta utan att få sticka emellan med vare sig litet punschdrickning eller litet kortspel? Visst är, att så snart jag kommer hem, så ska Buffen och jag börja att åka kälke, om det så är midt i rötmånaden. Det är minsann inte skäl att ens en enda dag uppskjuta ett så utmärkt nöje nu, när jag vet, att det är ett utmärkt nöje, hviiket jag aldrig har vetat förut. Grand Hotel Gaux skötes med samma ordning som en preussisk kasern. Tack tu, tack tu! Vete Gud, när människorna arbeta. Aldrig märker man något, och det, trots att all mat till ibland 150 personer hämtas med vagnar från Montreux. Allt, hvad man kommer öfverens om, får man där af bästa beskaffenhet ; allt, hvad man inte kommer öfverens om, med. Ja, allting är af »bästa» beskaffenhet — priserna med. Värst var att behöfva betala 50 centimer extra om dagen för att få dricka sin fattiga kaffetår på säng och så att nödgas ge ut 50 centimer för hvarje gång man ville låta väga sig. Och det skamligaste var, att de togo lika mycket för min vän, fast hon vägde bara hälften. Jag sa dem, att det var skamligt, men det hjälpte inte en smul, utan måste hon punga ut med sina slantar hon med. Nå ja, alltid skall det vara något att knarra öfver; Caux är härligt, trots det preussiska regementet, och bra roligt var det att så där komma engelsmännen in på lifvet. Men att skilja på fruntimren, förr än efter klockan 7 på kvällarna, »när cheviots-pupporna förvandlades till skimrande sidenfjärilar», kunde jag aldrig lära mig. Det är rysligt, när en hel nation tar sig före att kläda sig precis på samma vis, och är jag säker, att deras män och bröder ofta begå de mest upprörande misstag. Hvad däremot det där modet att klä sig i det bästa man har om kvällarna, och som jag först tyckte var så fnoskigt, så är jag alldeles tokig i det nu. Det är så poetiskt — och så är den tanken så fin. Hemmet skall för den arbetströtta maken vara den sköna oasen; hustrun hans vackraste dröms vackraste verklighet. Och så skall det vara blommor på bordet och tint dukadt. O, om jag efter detta bara kunde förmå Buffen att klä sig i frack till hvarje middag och Nilla att passa upp med bomullsvantar på fingrarna! Men jag fruktar det blir omöjligt. Litet toalett kan jag ju göra själf (oförmärkt!) men —1 Nå ja, jag får trösta mig med barnbarnen. Att de från och med min hemkomst hvarje dag skola komma till middagsbordet med ombytta skodon, rena händer och dito kragar och borstadt hår, det lofvar jag mig! I fråga om properté kunna vi väl då åtminstone uppfostra vår ungdom på ett poetiskt vis. Få barn bara ovilja mot det fula i smått, så tänker jag, att de som stora ha lättare få ovilja emot det fula i stort! Ingenting är betydelselöst i denna världen — inte ens ett mod, som, öfverdrifvet, blir en hörda, rätt uppfattadt, blir ett behag. Medan jag skrifver om Caux, vill jag nämna, fast det hvarken är vetenskapligt eller uppfostrande, att jag där höll på att bli ihjälslagen af ett skåp, och att flere af engelskorna då voro så rara och vänliga, att jag aldrig kommer att glömma det. Hotellet däremot visade sig vid det tillfället hvarken ledset eller på annat vis tillmötesgående, hvarför det inte är skäl att på något vis repetera denna min aktion, ifall någon af herrskapet ämnar sig dit. Bredvid Caux, nere i en dal, och mycket skyddadt mot vind, ligger »Les Avants», ett gammalt, som det sägs, godt hotell, mest besökt af bröstsjuka, hvilka där lefva ett lugnt lif à la famille. Inte sköts hotellet fullt ut så »tack tu» som Caux — men det lär, likt en fågel Phoenix, komma att uppstå ur sin egen aska — (i fyrdubbel form) och då antar jag, att det i alla afseenden kommer att bli tillfredsställande. Vi ha också, på en dag, varit i Leysin — ett riktigt lungsotssanatorium, som ligger ofvanför Aigle. Vi foro dit i vagn. Det var en hjärtehopdragande känsla att se alla de unga människorna, utsträckta i hvilstolar på de endast mot söder öppna »liggverandorna», alla insvepta i filtar och pälsverk. Men då och då kom ett gladt litet skratt, som verkade riktigt befriande, och när vi med flit gingo så tätt förbi verandorna vi kunde, hörde vi här och där unga flickor småkvittra på ett riktigt trefligt flickmanér. Leysin ligger 1,450 meter högt i barrskog och är skyddadt mot nordan af bergen, som bakom dess rygg vrida ihop sig till ett par riktiga krumhorn: Framför byn, som ligger som i ett stort dike nedanför sanatoriet, drar luften öfver stora vidder och hämtar friskhet från den ena mera storartade alpkedjan än den andra. De franska läkarne föredraga Leysin framför Davos, därför att luften där lär vara torrare, dimman mindre ofta visibel, och att solen tidigare där visar sig. Äfven blåser där mindre, påstod sekreteraren. (Det andra är bevisadt med siffror). Vi drucko kaffe i Sanatoriet, det bästa kaffe jag druckit i Schweiz, och gingo sedan igenom byggningen från golf till tak med sekreteraren till ciceron. Han var riktigt en hygglig karl och gaf gärna alla möjliga upplysningar — fast nog såg han litet ohälsosam ut; hviiket också inte är att undra på, när han jämnt är instängd med de sjuka. I Caux hade vi träffat en rumänisk dam, som var alldeles entusiastisk för Leysiu, därför att hennes bästa väns lifdömda son där blifvit så frisk, att han kunnat gifta sig. Men för att ett så utsökt resultat som giftermål ska kunna uppnås, så gäller det att söka bot i tid och att ge sig tid. Den unge botade mannen hade tillika med sin mor bott i Leysin i tre år, han. I tid, i tid! Ingenting är viktigare än att söka bot i tid. »Sök hjälp i tid, och siffran af från lungsot botade skall stiga i en förvånande grad.» Det är inte jag, som säger de orden, utan en läkare här, som gifvit sitt lif åt lungsotens bekämpande. I tid, i tid! Den doktorn bad min vän ropa ut de orden, så de hördes i hela Sveriges land. Men, som hon inte återfått rösten ännu, så ropar jag i hennes ställe: I tid, i tid! Att det kan finnas människor, som tro, att en lungsjuk blir lika lätt frisk hvar som helst, om han eller hon bara äter och sköter sig, förstår jag inte. Den, som pröfvat alpernas sol-snö-luft och erfarit, hur härlig den är, den förstår, hur lättande och uppfriskande och helande den måste vara för trötta eller såriga lungor. I Leysin finnas flere hotell — äfven pensionat, fast jag nog tror, att de stå under samma styrelse. I själfva sanatoriet kostar det 10, 12 à 16 francs om dagen. Sydrummen äro de dyraste. Åt norr hyres ingenting ut. För de pengarne får man rum, värme, ljus, betjäning och, från och med i år, äfven läkaretillsyn. Här behöfver man inte betala mer än 25 centimer för att få dricka kaffet hos sig! Vill man också äta frukosten på sitt rum, kostar det 75 centimer; för en hel middag, serverad »apart», ta de 1 franc. Dessutom var det någon slags tidnings- och bokskatt — 2 francs i veckan, tror jag. Vin är inte inbegripet i måltiderna. Alla sjuka ska’ ha två filtar och pälsverk med sig. I pensionen »Chamossaire» var priset från 6 till 8 francs om dagen. Läkarevården är där densamma, men om den är inbegripen i pensionen, vet jag inte — men antagligen. Liggverandor finnas där, alldeles som på Sanatoriet — det såg jag — och lär skötseln i sin helhet vara densamma. Ingen kammare, äfven de i femte våningen, äro lägre än tre meter, och det faller af sig själft, att där finns hiss. Desinfektionen lär vara alldeles framstående, sa’ sekreteraren. (System Geneste och Herscher.) När vi foro tillbaka, mötte vi en ung flicka, bäddad i en vagn, och tydligen så nära döden, att kusken sa’: »åter en, som nog föres ned igen om några dagar, fast i en annan vagn!» * I tid! I tid! O, om jag bara kunde ropa ut de orden, så att de hördes i hela Sveriges land — eller åtminstone inom Iduns läsekrets — — — Nej, nu måste jag gå ut och gå litet — — — alla barnbarnen — ha ju så ovanligt vacker hy — Tänk om — — — att de aldrig äro sjuka — nu — betyder — ingenting — alla ha väl varit — friska någon gång — -— jag ■— ursäkta! Senare. Kan herrskapet gissa, hvad jag sett? Jo, 100 schweiziska löjtnanter på en gång, hviiket * Inga döda få begrafvas i Leysin ! var i hög grad intressant, efter jag aldrig förut sett löjtnanter, som duga till något. De här sula skor och läsa lagboken och skräddra och hela människor och djur och stå i bod hela året om och leka krig några dagar om året. Inte skulle det duga hos oss, det är då säkert, ty de klampade som riktiga björnar, och flertalet af dem skulle ta sig illa ut nog i en balsal. Nå ja, alla löjtnanter kunna ju inte vara skapade till balhjältar. De här få nöja sig med att bli fosterlandshjältar — vid behof. Så har jag hört en tysk blåsa trumpet i vår salong, i går kväll — så söndag det var. Herrskapet skulle ha sett engelskorna! De tågade ut i en lång rad, och deras präst kom in och ställde sig och tittade, alldeles eldröd. Och när tysken i salig glömska blåste Nacht am der Bhein — alldeles i ansiktet på gudsmannen — — Men är jag nu inte tvungen att sluta igen! Jag är alltid tvungen att sluta igen. Med vräe sympathie och toujour sympathie Lovisa Petterbranche. P. S. Det finns bara en tvilling och den heter Jagnau! Min vän säger,jag är alldeles ryslig! Men hvad är det att bråka om: Man kan väl inte begära, att bergen ska’ vara så korrekta heller. Vackert så, att det har fått en tvilling. Men sådan är hon! »KVINNLIGA ÄRESTODER». T ACK för de synnerligen vackra verserna, Adi. Ja, väl har ni rätt däruti, att »sång och dikt och gärning mejsla bästa ärestod», att »bronsen ej kan locka sådan kärlek fram, som vårt hjärtas kärlek timrar». Väl har ni rätt däri, att »kvinnorna i nordanskogen allra trognast tecknas så» : i sång och dikt och ädel gärning. Men låt mig framställa en vänlig fråga till Adi ! Kanske har Adi en kär vän, som gått bort. Hur ofta stannar ej ögat vid ett litet konterfej, som vännen en gång gett? Vi äro nu en gång så, vi människobarn, att vi behöfva något för våra yttre sinnen, om själens strängar skola börja vibrera. Ack, hur borde ej — om jag vördnadsfullt får taga detta exempel ■—■ den store människosonen, vår frälserman, vara nog och kraftigt nog tecknad i sin stora, ädla gärning, och hur har dock ej världens största konstnärer, målare och bildhuggare i alla tider älskat att framställa i det yttre hans gudarena bild för människorna! Hur har ej hans rena, ädla moder blifvit mejslad i marmor och af jordens största målare andaktsfullt tecknats på duken! Nog tror äfven jag, att Kristina Gyllenstierna aldrig kan och aldrig skall dö i svensk häfd och i svenska hjärtan. Och nog är väl äfven detta fallet med andra stora och berömda svenska kvinnor. Äfven de skola lefva i folkmedvetandet, välsignas och besjungas. Men, Adi, det ena förskjuter icke det andra. Skönt och förädlande vore svenska kvinnors arbete för att resa t. ex. Sturens ädla maka en bildstod, och skön skulle förvisso den stunden vara, när i Sveriges vackra hufvudstad en bild af henne, som så manhaftigt försvarade staden, aftäcktes. Nog gömmas väl där inne i svenska kvinnohjärtan, nu som förr, brinnande fosterlandskärlek, nog älska väl ännu Sveriges kvinnor sitt gamla, storvulna land, men säkert är, att nog väckas känslor, vackra känslor, till lif, när man står och blickar upp till dessa våra kära bronsbilder. Huru mången gång har jag ej sett, hurusom till Stockholm vallfärdande allmoge brukar stå och med tårade blickar och skåda upp till »guldkungen», till tolfte Karl och till Vasa! Alltså, enligt min åsikt, äro Adis verser mycket ensidiga, ehuru de nog uttrycka vackra tankar, och jag vill hoppas, att många af våra kära, älskvärda damer önska i handling och i uppoffring, låt vara aldrig så ringa, visa, att de älska sina och våra stora minnen äfven genom resandet af en kvinnlig ärestod. L—s L—LL. rpiLL VÅR ÄRADE LÄSEKBETS rikta vi en vördsam uppmaning att ihågkomma Idun med insändande af fotografier och teckningar, som kunna vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksammast.