Idun: 1899

IDUN 1899. — 6 längtan mellan hvarje rad. Det skulle ej dröja så länge, innan de skulle bygga sitt bo och trifvas som fria, glada fåglar. Hans lilla Signe skulle inte behöfva vänta så länge. Bara hennes Henrik hade fått fast anställning så . . . Men åren hade gått, och Signe fick vänta. Henrik blef förståndigare och brefven mera allvarliga. De skulle inte draga öfver sig för mycket skulder. Och nu hade hennes Henrik haft anställning i flere år hos den väl renommerade firman i den stora handelsstaden. Och Signe hade gått och väntat och arbetat, ett tungt arbete, tio timmars daglig tjänstgöring i postverket. ’Men allt skall ju bli så bra, min lilla tös’, skref han, ’bara vi vänta litet till.’ Tänk, att kunna sätta upp ett litet nätt och prydligt bo utan skulder! Det vore ju lönt att sträfva för. De voro ju unga. Henrik var ju bara 30 år och Signe nära på lika gammal. Bara en liten väntan till och sen! Och Signe log genom tårarne hvarje gång hon läste de kära raderna och gladdes, då hon af Henriks principal, som hon en gång träffade, hörde det beröm och loford, han gaf tiennes arbetsamme gosse. Han var så flitig, så samvetsgrann. En sådan var visst värd att vänta på. Och liten Signe tog i med friska tag och sträfvade och arbetade, och de trötta ögonen värkte, men då höll hon händerna för dem en stund och trollade fram sin Henriks bild. Det var ju något värdt att vänta på en sådan gosse! Bara stackars liten Signe ej behöft arbeta så hårdt, men hon var fattig, och det var många, många, som gärna ville ha hennes plats. Visserligen var lönen ej stor, 60 kr. i månaden, och då skulle hon betala inackordering med 45 kr. i månaden, ty det var långt från hennes födelsestad. Men det var så många af Sveriges unga flickor, som gärna ville intaga Signes plats mot ännu mindre lön, rika, lyckliga flickor, som, bara för att få sysselsättning och komma ut i världen, Tille åtaga sig den trägna tjänsten. Och Signe höll på och sträfvade, ehuru de mörkblå, förr så strålande ögonen blefvo svaga och värkte emellanåt, så att det var en ren lisa, att tårarna kunde smyga fram ibland. Och det gjorde de, fast ingen såg det. Hennes Henrik var ju så långt borta, de träffades ett par gånger om året med dryga penningeutgifter å båda sidor; det var så lång väg mellan den stora handelsstaden och Signes enkla torftiga hem i den lilla landsortsstaden. Hade hon blott fått en plats där! Men där hade borgmästarns dotter, som tagit studentexamen och hade ett par hundratusen i arf att vänta, fått anställning, och fru Berg, Signes mor, hade visserligen sin knappa pension och förde ett sträfsamt lif med inackorderingar, och dessutom skulle de yngre syskonen ha litet bildning, så att någon hjälp hemifrån kunde aldrig Signe påräkna. Det var bara att sträfva, att arbeta och taga i med friska tag. Och hon försökte. Hon ville ej vara sämre än Henrik. Bara hon varit riktigt kry, men det var så klent med ögonen. De där strålande ögonen, som första gången blickat in i Henrik Vildes, då han, öfverhöljd af blommor och buketter, eröfrat den hvita mössan. Sen hade det ej dröjt så länge, förrän de strålande ögonen och de rosiga läpparna sagt: »Jag kan vänta, Henrik.» Och det hade hon också gjort. Nu hade de rosiga läpparne bleknat något, de strålande ögonen blifvit något mattare och den blomstrande hyn fått ett blekt skimmer, men så hade hon ju ockå sparat ihop 300 kronor genom otroliga försakelser, men de skulle ju blifva rikligt ersatta, när de redt i ordning sitt lilla bo. Men när skulle det bli? Hon fattade åter brefvet och läste det om igeD, heunes leende blef trött, och hon lät hufvudet sjunka ned i händerna. »Ännu måste vi vänta litet, bara litet, min älskling,» skref han. Och så stod däri så noga uträknadt och kalkyleradt öfver, hvad deras bosättning skulle gå till. Det var så dyrt där i staden, och han ville ej, hon skulle sakna något. Blott ett års sträfvande till skulle sätta brudkronan på hennes lilla hufvud. Hon log ett smärtsamt leende. Han ville ej, att hon skulle sakna något. Ack, hvad hon skulle sakna, det var sin lefnadsfriskhet, sin ungdomskraft, sin jublande, hoppfulla tillit, allt detta, som gått under i den sträfsamma kampen för tillvaron. Skulle hon härda ut ett år till? Och se’n? Se’n skulle hon lefva, lefva på nytt, och den där kraften, styrkan och lefnadsmodet skulle komma tillbaka och flytta in med hustomtarna. Hon log bittert och kramade brefvet tillhopa. Nej, det var ej som förr, det var ej den forne, varme Henrik, det var en stadgad, lugn, beräknande affärsman. Nå, det var ju att sätta värde på! Lifvet hade danat honom till en man. Hon tog hans fotografi, som stod på bordet, och såg länge därpå. Det var ett vackert, friskt och hurtigt utseende; det var ju så likt, men hvad var det, hon ville ha bort? Det där kalla draget kring munnen. Hon strök med fingret öfver porträttet och skrattade till kort, nervöst. Asch, Signe, gamla flickan, hvad du är barnslig! Klockan slog i rummet bredvid sex skarpa slag. Så, det var nu tid att gå ned till de två sista timmarna af det trägna dagsarbetet. Hon ställde tillbaka porträttet på dess plats, lade ihop brefvet och gömde det innanför klädningslifvet. Ack, han var ju henne ändå så kär; trots den långa väntan älskade hon honom ännu lika varmt och hängifvet som för tio år se’n. Hvilken tid! Tio år! Hennes bästa ungdomstid. Skulle den kunna ersättas af den väntade lyckan? Kanske. Ett svagt leende for öfver det trötta ansiktet. Hon steg upp, badade sina värkande ögon med litet kallt vatten och gick ned till sitt arbete. II. »Säg, tror doktorn det är något farligt, blir det långvarigt?» Det var med en orolig, ångestfull röst, den unga kvinnan yttrade dessa ord, där hon stod i den gamle läkarens mottagningsrum. »Var bara lugn, fröken Signe, en operation är nödvändig, men den skola vi hoppas går bra, och se’n måste vi naturligtvis ha någon liten tid att rekreera de försvagade krafterna. Edra ögon äro i hög grad ansträngda.» Han talade lågt och lugnt, med ett medlidsamt uttryck voro hans blickar fästade på henne. Hon bleknade och var nära att svimma. Den välvillige läkaren förde henne till en stol. »Se så, var nu bara lugn, sitt ett ögonblick, kära barn,» sade han och tryckte henne mildt ned på stolen. »Jag kan ej fatta, att edra ögon blifvit så klena,» sade han. Han kände till Signe och hennes familj, han visste också, hur strålande blå och klara de nu så matta ögonen varit. »Ni har haft träget arbete, kan jag tro?» frågade han. Signe såg rakt framför sig och svarade med ett bittert leende: Åh, ja, tio timmars daglig tjänstgöring i fem år.» Doktorn såg bekymrad ut. »Det var bra strängt; var det så tvunget, jag menar, var tjänstgöringen så sträng, eller var det extra arbete också?» frågade han. Signe rodnade lätt. »Ja, de kunde ha fått hvem de ville där uppe i Hedlunda, och jag behöfde så väl.» Hon såg ned på sin förlofningsring. Doktorns blick hade också fäst sig vid den. »Ni skall gifta er, inte sant?» fortfor han i lätt skämtsam ton. »Ja,» svarade Signe, och ett småleende lyste upp hennes ansikte. »Men vi måste vänta litet ännu,» fortsatte hon. »Ja då, min lilla fröken, måste ni bli frisk och kry, och det hoppas vi skall lyckas,» sade han uppmuntrande. Utkommen från läkaren gick Signe mekaniskt hemåt till modern, hos hvilken hon nu var hemma och åtnjöt sex veckors tjänstledighet. Huru det plågade henne att nu en tid, kanske längre än dessa sex veckor, blifva orsak till sorg och bekymmer för den fattiga modern. Hvem visste, huru länge det dröjde, innan operationen och den därmed förenade krisen vore öfver. Det skulle kanske dröja mer än sex veckor, och hon skulle mista sin plats. Hvad skulle Henrik säga? Och så skulle hon behöfva taga de sparade pengar, som skulle blifvit till deras lilla bo. Hon skyndade hemåt, en dof smärta hade intagit henne. Tyst oeh obemärkt smög hon sig in i sitt lilla rum och kastade sig ned på soffan. Det var halfskymning. I salen bredvid hördes syster Alfhild fantisera på det gamla pianot. »En operation nödvändig.» Det lät som en dödsringning i hennes öron. Hon pressade sitt hufvud i händerna för att ej brista i gråt. Det var öfveransträngning alltigenom, för träget arbete, som vållat detta, och ändå finge hon nu vänta, innan hon fick i ordning deras lilla hem. Hon vred och vände på förlofningsringen. Ja, den var skulden till allt; hade hon ej haft den, så hade hon ju ej behöft vara så trägen i arbetet, i hopp om att snart få ett eget hem. Nu skulle det nog dröja. Kanske blefve hon blind. Ack, om ändå Henrik vore i närheten, men han var ju så långt borta. Någon kom i dörren. Det var modern, en mager kvinna med ett tärdt och lidande utseende. »Så skall jag också se ut,» tänkte Signe, »bara några års väntan till,» och hon skrattade till ett bittert skratt. »Hur äx det, flickan min?» ljöd moderns röst litet orolig, och hon strök smeksamt öfver dotterns hufvud. »Ah mor, åh mor, det är så olyckligt,» klagade hon och slog armarna om moderns hals. Och så berättade hon om sitt besök hos doktorn. Den gamla modern satt tyst och hörde på, men när Signe slutat, sade hon: »Var lugn och tag det ej så svårt, Gud hjälper dig nog, barnet mitt. Du skall väl snart inte behöfva vänta längre, det tröttar det också,» tilläde hon. »Henrik skrifver, att om några månader kunna vi gifta oss, men till dess är jag kanske blind», sade hon med onaturligt lugn röst. Modern ryckte till, »Äh Signe, så får du ej säga, så farligt är det ju inte,» sade hon tröstande. När modern gått, satt Signe ännu en stund i skymningen. Åh, hvad mörkret var godtl Kanske det också var bäst att vänja sig därvid. Ett evigt mörker! Aldrig mer få se in i Henriks varma, bruna ögon. Men var det ej så han velat ha det? Hon erfor en nästan hatfull känsla mot honom. Ack, rådde han för, att hennes ögon