Idun: 1899

IDUN 1899. — 2 — jämnt i arbete, prydlig, putsad, färdig att vara artig värdinna, till och med om någon skulle ha den djärfheten att komma före kl. elfva på morgonen. Aldrig tar hon sig friheter, aldrig är hon själfsvåldig. Men hon tycker ändå, att det är förfärligt trefligt att vara med dem, som icke äro så slätstrukna, ty lagen les extremes förnekar sig ej. Det kan då hända, att hon själf glömmer sin egenskap af iakttagande författarinna, men i stället få de vackra ögonen ett barnsligt roadt, undrande uttryck. Hur skulle det också gå för henne att vara själfsvåldig? I sitt hem är hon den jämna, tysta kraften, och två små söner har hon att ensam fostra. Hon får icke svikta, icke tröttna, och icke får hon som understundom forna tiders hrr diktare — numera är det icke modernt — då plikten kändes för tung, slunga allt öfver bord och söka trösten i det berömda Sturm- und Dranglifvet. Hon tröttnar icke heller. Allt emellan det hon arbetar på sina böcker och pjäser — hennes sista roman, »Två hustrur», säkert den bästa hon skrifvit, är nyss utkommen — så vårdar hon sina barn och sysslar med sitt hem. Ofta, när jag sitter vid hennes prydliga bord, tänker jag på den gängse — bekväma — fördomen hos specielt den vanliga frun, att en författarinna eller kvinnlig artist inte kan vara god husmoder. Jag har gjort alldeles motsatta erfarenheter. Kanske kommer sig detta af, att en uppöfvad tankeförmåga stärker förståndet i allmänhet och ger spänstighet åt arbetskraften. Det är mig omöjligt att afsluta denna flyktiga presentation, utan att tillägga några ord. När man talar om en bekant person i hennes hem, brukar man äfven omnämna hennes äkta vif, då ett sådant förefinnes. Anna Wahlenberg har, som bekant, varit gift med redaktionssekreteraren i Dagens Nyheter Fritz Kjerrman. Men ehuru nu änka, är hon dock ej ensam. Trogen vid hennes sida lefver hennes syster Eva, och aldrig har jag sett ett vackrare exempel på syskonkärlek än mellan dessa båda. Om Fritz Kjerrmans söner mist sin far, ha de i stället två mödrar, och saknar Anna Wahlenberg en makes stöd, så äger hon dock den ljufva fröjden af en god, förstående systerlig vän. Då af två systrar den ena besitter sådana gåfvor som Anna Wahlenberg, blir det lätt den andras lott att blygsamt träda i skymundan. Men för hvar och en, som känner de två, vore hemmet otänkbart utan den anspråkslösa, offervilliga, präktiga Eva. Utan hennes lugna hjälp skulle heller ej systern vara i stånd till ett så intensivt och fruktbärande arbete. René. ANDLIG SKANDINAVISM. V ACKRA TANKE, solguld strör du midt i blek oktoberdager. Hjärtats strängar mäktigt rör du, all vår långa längtan tager. Famnen mot dig gladt vi sträcka, våra sista höstblom räcka — Vackra tanke, i dig knoppas allt hvad skönt och ljust vi hoppas. Många minnen mot oss strömma, hvart och ett sin tjusning äger. Det, om hvilket helst vi drömma, är: Tegnér och Oehlenschläger ... Hur det glänser, hur det skimrar, öfver Sundet sången timrar leende en strålig brygga ... Fram däröfver gå vi trygga. Danas bokar, Nores granar, Sveas ljusa björkegrönska ... Något underfullt man anar! Kan väl fagrare man önska? Måste här ej lycka trifvas, måste här ej glädje gifvas? Hit! Ett handslag godt och ärligt! Hur vårt klöfverblad är härligt! $ Seklets dag mot skymning skrider. — Vackra tanke, helga kvällen! Gif i tunga, mörka tider åt oss vigda hviloställen! Fram, alt Eriksgatan draga, blif till sanning, stolta saga, uti sång och kärlek trogen ! Intet är som Nordanskogen! Adi. NORDISK ENHET. ETT ORD MED ANLEDNING AF EN FRÅGA FÖR DAGEN. N ORDISK ENHET, se där ämnet för den föreläsning och diskussion i Vetenskapsakademiens hörsal fredagen den 29 sept., för hvilka våra dagliga tidningar redan utförligt redogjort. Det var en ungdomens afton, denna, icke blott så att förstå, att det förnämligast var ungdom, som fyllde raderna i sal och på läktare, utan äfven i den mening, att det främst var till ungdomen föreläsaren, professor Poul La Cour hänvände sig med en maning att bilda en nordisk förening efter mönster af den, som redan existerar i Danmark. Visst vände han sig med denna maning äfven till dem, som nått mannaåldern, liksom till dem, hvilkas hår redan grånat eller hvitnat. Men när han så gjorde, vädjade han icke till dem såsom sådana; han vädjade fastmer till det inom dem, som glömt sig kvar sedan deras ungdoms dagar. Ty det vill ungdomlig tro på det godas seger, ungdomlig hoppfullhet och entusiasm till för att taga upp och segerrikt föra igenom ett program, likt det Nordisk förening gjort till sitt. Och hos den församling, som lyssnade till den åldrige föreläsaren, fanns synbarligen något af denna tro och denna entusiasm. Man såg ansikten lifvas af det mest spända intresse. Man såg blickar glänsa och läppar le. Man hörde bravorop och stormande applåder. Och när slutligen den frågan framställdes, huruvida de närvarande önskade bilda en förening för främjande af större kännedom, samförstånd och samlif de nordiska folken emellan, då blef svaret ett kraftigt och enhälligt ja. Emellertid midt under den högtidsstämning, som alltid råder ibland en samling människor, hvilka alla lifvas af en och samma känsla eller tanke, smög sig öfver de församlade en känsla af förstämning. Det var Sveriges förhållande till unionsriket, som blifvit berördt. Det behöfdes icke mer för att mer än en med undertecknad skulle göra sig själf den frågan: Är föreningens program genomförbart? Är under nuvarande förhållanden ett samförstånd emellan unionens folk tänkbart? Dessa frågor äro berättigade. Säkert är, att det mål, föreningen satt sig före, är så stort, att det näppeligen kan vinnas genom några som helst yttre åtgärder. Må de nordiska folken mötas vid konferenser af olika slag. Må det beredas dem tillfälle att lära känna hvarandras land, seder och bruk. Må slutligen deras litteratur blifva gemensam egendom. Allt detta, af huru stor betydelse det än må vara, skall aldrig visa sig mäktigt nog att skapa samförstånd. För att ett sådant skall uppstå fordras något annat och mera. Det fordras inre förutsättningar hos dem, mellan hvilka det skall komma till stånd. Och dessa förutsättningar, finnas de väl? När den dag, som i dag är, en svensk och en norrman mötas — jag åsyftar nu icke politici — hvilken är då deras första känsla? Är det icke en känsla af förstämdhet, blandad med en viss obestämd oro för, huru sammanvaron väl skall komma att aflöpa? Där gror i bådas hjärtan ett frö till misstroende, en tvifvelsjuk undran, huru den andre i grund och botten menar det. De hafva båda så många förutfattade meningar om hvarandra, att det vill mycken redlig vilja till å ömse sidor för att ett vänskapligt förhållande skall komma till stånd dem emellan. Det må tillåtas mig att anföra ett exempel, ett exempel ur barnavärlden visserligen, men som är belysande nog för det förhållande jag åsyftar. Ett sällskap norrmän och svenskar passerade under en vandring riksgränsen, utmärkt, såsom man vet, af en bred uthuggning i skogen. Hunna dit, slogo de sig ned att hvila. Det var ingen utsikt att njuta af. Skogen stod jämn och tät på båda sidor om den breda linien, som slingrade sig bort öfver myren. Men det var icke utan, att känslan af att befinna sig på den gräns, som i rent yttre hänseende skarpt åtskiljer det svenska och det norska, öfverväldigade en och annan af sällskapet, och man satt tyst. Då höjde plötsligt en liten »gut» på tio år sinstämma och frågade, om nu detta — han pekade till höger om uthuggningen — var Sverige, och detta — den lilla handen gjorde en rörelse till vänster — var Norge. Svaret blef jakande. »Du, far,» yttrade då den lille, »jeg synes det er saa skrækkeligt stygt paa den svenske side, saa vi maa virkelig vende tillbage till Norge igjen.» Man log. Det var ju samma skog, som utbredde sig åt båda sidor. Men man borde icke hafva lett. Ty samma känsla, som fick ett så naivt uttryck i den lille gossens mun, gror på botten af mången vuxen skandinavs hjärta. Med samma öga, som gossen såg på »den svenske side», ser han på det, som möter honom i broderlandet. Han har fått en skärfva af misstroendets trolldomsspegel i ögat, och för hans förvillade syn blir därför det sköna fult; det, som är af ondo, det växer och antager sådana proportioner, att det hotar att skymma allting annat ; men det, som är af godo, det krymper ihop och blir så litet, att det knappast kan skönjas. Se, tvänne folk, som i sitt förhållande till hvarandra kommit till den punkten, de bära sannerligen icke inom sig förståelsens förutsättningar. Må det då med detta sakförhållande för ögonen tillåtas mig att uttala en önskan. Må det blifva Nordisk förenings främsta uppgift att draga i härnad mot misstroendet och de förutfattade meningarna. Eller rättare: må