Idun: 1899

3 IDUN 1899. denna förenings enskilda medlemmar, kvinnor och män, sätta sig denna uppgift före. Ty den yttre sammanslutningen räcker icke här till. Det gäller ju den enskildes sätt att uppfatta, känna och tänka om det, som rör broderfolket. Ett bevis ibland mänga pä, att de, som tagit initiativet till en Nordisk förening, haft denna sakens inre sida för ögonen, se vi däri, att de sagt sig önska få kvinnorna med på sin sida. Kvinnan är ju icke i egentlig mening en handlingens människa. Hvad som i rent yttre hänseende kommer att uträttas af denna förening, det kommer troligen att göras af män. Men i kvinnans händer ligger en annan makt än handlingens, inflytandets, och det är denna hennes makt man behöfver. Hon skall icke blott uppfostra sig själf till att tänka fördomsfritt, känna varmt och döma högsinnadt och rättvist, hon skall äfven i egenskap af mor och maka och syster, i egenskap af kvinna, uppfostra andra därtill. Och nu till sist ett tack till honom, åldringen, som kommit för att samla ungdomen och dem, som voro ungdomliga nog för att vilja vara med. Ett tack för den tändande gnistan. Må den hänförelsens eld, denna gnista upptändt, icke blott flamma upp för att åter slockna. Må den brinna med klar låga, tills den fullgjort sitt värf att från slagg rena och med hvarandra sammansmälta trenne ädla metaller. E. P. * Med fullt underskrifvande af den vackra och behjärtansvärda grundtanken i E. P:s ofvanstående uppsats, känner sig dock redaktionen manad att göra en reservation mot insändarinnans, enligt vår mening, allt för pessimistiska uppfattning af det rådande misstroendet unionsfolken emellan. Vi ha särskildt under vår tidningsmannaverksamhet mottagit så många glädjande bevis på motsatsen, på verkligt systerliga tänkesätt och varmhjärtad förståelse hos Norges kvinnor, att vi ha mycket svårt för att tro, att en upprörd periods politiska lidelser, åtminstone hos dem, trängt synnerligen på djupet. Det är icke länge sedan — för att taga ett exempel — som en högt bildad norsk kvinna, husmodern på en norsk prästgård, skref oss till, att »hun vil lukke op for Idun (för den svenska tidningen 1) som for en af sine egne, og lade den fæste bo i huset, så den altid kan være at finde der, så den opvaksende ungdom gjennem den kan lære at kjende og skatte sine frænder hinsides Kjölen, således som hun selv har lært det, lære at glæde sig i fostbroderskabet folkene emellem, det åndelige fostbroderskab, denne af Gud en gang givne fælles grundvold, som ikke kan rukkes, og hvorpå så mangen herlig bygning kan re.se sig . Hvad nu dessa ord vittna om, icke är det väl om brist på vilja hos brefskrifverskan att söka uppskatta och förstå hvad godt kan finnas äfven på »den svenske side». Och som en motsättning till E. P:s lille norske »gut», som fann det »saa skrækkeligt stygt» under de svenska furorna, vilja vi peka på en annan, mera glädjande företeelse från ungdomens värld. Den af Iduns redaktion utgifna ungdomstidningen »Kamraten» öppnade för föga mer än ett år sedan en korrrespondens mellan svensk och norsk ungdom, som frivilligt fick anmäla sig till deltagande däri. Efter så kort tid räknar nu denna interunionella brefväxling redan 1,600 deltagare i skilda åldrar, gossar och flickor ifrån 10 intill 20 år. Och intresset, vi kunna godt säga entusiasmen, för »kamratkorrespondensen» är alltjämt oförminskad, anmälningar ingå ännu för hvarje dag. Hör här, hvad en liten norsk kamrat bekänner i ett af sina bref: — Jeg synes det er storartet med denne korrespondansen mellem Norge og Sverige. Nordmændene og svenskerne er jo saa nærbeslegtet og er saa lige og kjække, og saa skal vi gaa her og tænke ondt om hinanden uden at kjende hverandre bare for denne unionen, som jo skulde forbinde landene — —» Och hvad säga de svenska? Vi välja äfven här endast ett exempel ur mängden : »Jag är så belåten med min lilla norska vän och vi brefväxla flitigt. Norge har förut alltid förefallit mig som ett obekant, främmande land, bebodt af, om ej ovänner, så dock ej heller vänner. Men nu sedan jag gått in i kamratkorrespondensen, har jag ändrat mening. Nu är Norge mig kärt, ett bekant land, där man kan träffa, och verkligen träffa på, vänner i ordets rätta betydelse. Kanske att denna brefväxling har till följd en evig fred och vänskap mellan broderländerna, ty det nu uppväxande släktet, bland hvilket vi redan förvärfvat oss vänner, måhända för lifvet, skall ju en gång gå undan för att lämna rum för en yngre generation, hos hvilken kärlek till broderlandet redan är inplantad, och så vidare och vidare från släkte till släkte i oändligt perspektiv I Ja, lefve kamratkorrespondensen och lefve Kamraten, som upptagit denna fosterländska tanke ! > Nej, E. P., så tröstlös, som saken för eder tett sig, är den väl därför ej 1 Men ni har rätt däri: främst af allt måste vi hafva kvinnorna med — kvinnorna och ungdomen ! Och af varmaste hjärta, af hoppfullt mod instämma vi alla i eder önskan, att den gnista, som nu tändts i de nordiska landen, ej må få slockna, utan med klar låga lysa oss in på det nya seklets nya kärleksvägar. PÅ VEDSKUTA TILL ÅLAND; TRE BREF TILL EN BEKANTING. FÖRSTA BREFVET. Vedskutan Sofi, 1 juli 1899. J O DU, just på den sitter jag i detta nu, grensle öfver en bom och med en annan till skrifbord. Minns du, att jag i fjol vid det här laget befann mig i världsstaden Paris och bevisade dig den utomordentliga hedern att sända dig ett och annat meddelande därifrån? Jag har inte det förtroendet till din smak, att jag tror, du föredrar en vedskuta framför Paris, men jag för min del finner det ofantligt mycket trefligare att sitta och skrifva till dig här än i ett bullrande »pensionnat de famille» i en bråkig stad. Här, ser du, är det så oändligen fridfullt; inga rullande vagnar och skrikande grönsaksmånglare trassla till mina nervtrådar, och intrycken sätta mig åtminstone inte i förlägenhet genom sin skiftande mångfald. De kunna sammanfattas ungefär så här: »Hvad här är skönt och varmt och friskt och fritt!» samt som konklusion: »Lifvet är ändå inte så dumt — en och annan gassig sommardag. » Med ett ord och utan några jämförelser mellan två så olikartade storheter som skutan Sofi och Paris: den förstnämnda är treflig och jag är väldigt belåten. Men, som det står i gamla romaner: »Vi gå nu att förflytta oss tillbaka i tiden» — fast inte längre än en vecka, ty då ungefär såg idén, skutidén, dagens ljus, och Nisse W. och jag tågade ned till Nybrohamnen för att mönstra alla gamla skutor och skrof, som lågo där och lastade af ved. Så snart vi fingo syn på någon, som motsvarade våra fordringar på prydlighet och elegans, störtade vi tvärt på skepparfadern och inledde underhandlingar. Dessa voro tämligen enahanda och lydde ungefär så här: »Hör nu, tänker ni ge er af till Åland snart?» »Jo, nog kan det hända alltid.» »När då?» »Inte vet jag så noga.» »Men på ett ungefär?» »Inte vet jag så noga.» »Blir det i den här veckan?» »Jo, nog kan det väl hända, att det blir i viekan alltid.» Allt med sjungande finsk brytning. »Nå, skulle ni vilja ta ett par passagerare med er?» »Jo, nog skulle nu det kunna gå an.» Och så till slut funno vi »den rätta» tvåmastaren — eller kanske det ska heta tvåmastarinnan? — Sofi, som gjorde sin första resa och var så splitterny, att hon ej hunnit bli målad ens. Aftal träffades och pass anskaffades, ty med mindre ville inte den försiktige fader skepparen taga oss med, och så i går kväll efter lång väntan — närmare bestämdt fredagen d. 30 juni kl 6 e. m. — lyfte vår skuta ankar, och vi bogserades i sakta mak ut till Sjötullen. Ombord befinna sig skepparen, en hederlig sjönalle med kutande rygg, skefva fötter och långt skägg under hakan, rorgängaren, skepparns pojke — sexton år tror jag visst, att han var — hans något yngre dotter, två kvinnliga passagerare i blommiga halsdukar — och så vi två. Och nu ska jag börja beskrifva för dig lifvet ombord. Det är i närvarande ögonblick rätt så gemytligt. Skepparfadern går och spolar däcket, plirig och förnöjd, med uppkallade byxor och dito skjortärmar, och akta du dig, så du inte kommer i vägen för den breda vattenstrålen från hans hink, ty han väjer minsann inte. Alltefter som vattnet forsar ut öfver däck, är sonen hans färdig med sin kvast, och han sopar, så att det både stänker och yr — i det lysande solskenet. Vid rodret står rorgängaren och sjunger med hiskelig stämma hvarken mer eller mindre än: »Ack Värmeland, du skö-öna, » omväxlande med att han gör sig grön för de båda kvinnspersonerna, af hvilka i synnerhet den ena behagar honom otroligt (jag använder med flit det uttrycket). Jag sitter, som sagdt, på en mycket hård bom och skrifver till dig, du hjärtans bekanting, och Nisse hänger, med förlof, på sin mage öfver relingen och stirrar ned i det glittrande blå vattnet. Och hvilket gudaväder! Himlen strålande klar, endast med några hvita, ulliga molntappar, som bilda ett behagligt afbrott mot det blå. En sakta medvind drifver skutan fram med en litet sväfvande vaggning. Rätt för öfver utbreder sig hafvet i en glittrande halfeirkel; på sidorna sticka ännu kobbar upp, mestadels nakna, men en och annan med konturerna taggade af småväxt skog. Och så kretsa naturligtvis hvita måsar omkring uppe i den soliga luften, och så sorlar naturligtvis vattnet helt sakta om fören, och så är det tyst och stilla — eftersom skepparfar nu har slutat att spola däcket och rorgängaren att skrala »— — jag mig aldrig å-ångra-ar». Öfver vatten och land lyser solen, och den skiner skepparen och hans folk i ansiktet och din plitande Faulenzer på ryggen. En skön dag är det!