Sida 338
Kroppars beståndsdelar
förening med väte och kol ingår syret i organiska kroppar. De flesta bergarter bestå till halfva sin vikt af syre.
Syret är liksom vätet en färg-, lukt- och smaklös, med mycket stor svårighet förtätbar gas, tyngre än luften, brinner ej, men kan underhålla förbränning.
Med förbränning menas i allmänhet kroppars förening med gaser under utveckling af ljus. Kropparna sägas då brinna, och gaserna underhålla förbränningen. Vid de i dagliga lifvet förekommande förbränningsfenomenen är det syre, som underhåller förbränningen; denna modereras dock betydligt däraf, att kväfve finnes i luften; i rent syre blir förbränningen långt lifligare.
Alla kroppar utom fluor kunna förena sig med syre. Dessa föreningar hafva olika egenskaper, beroende dels af mängden syre, dels af de kroppar, med hvilka syret är förenadt.
Vissa syreföreningar smaka sura och reagera surt, d. v. s. förvandla blått lakmuspappers färg till röd; andra åter smaka lutaktigt och reagera alkaliskt, d. v. s. återförändra den röda lakmusfärgen till blå. Det förra slaget kallas syror, det andra baser. Blandas en syra och en bas, erhålles i allmänhet en förening, som förändrar hvarken den blå eller röda lakmusfärgen; denna förening säges reagera neutralt och kallas salt. Längre fram komma vi att ge exempel på det ena och andra slaget af dessa föreningar.
Vi ha redan sagt, att vatten är en förening mellan väte och syre; vi skola nu något närmare undersöka detsamma. Det rena vattnet, erhållet genom destillation, är utan lukt och smak och reagerar neutralt, men förenar sig med stor begärlighet så väl med baser som syror till s. k. hydrater. Man har funnit, att vatten består af 2 volymer väte mot 1 volym syre eller, i vikt räknadt, 1 del väte mot 8 delar syre.
Det i naturen förekommande vattnet innehåller en mängd salter upplösta; hafsvattnet innehåller bland andra salter koksalt; källvatten innehåller kalksalter.
Svafvel är under vanliga förhållanden en fast, spröd och gul kropp, löses icke i vatten, smälter vid upphettning till 111° till en lättflytande vätska, som sedan blir tjockflytande och brun; då temperaturen höjes ännu mera, blir den å nyo lättflytande och kokar vid 490°.
Uppvärmes svafvel vid lufttillträde, antändes det och brinner med blå låga, hvarvid bildas en syreförening, kallad svafvelsyrlighet, som kan fås att upptaga väte och mera syre, hvarvid man erhåller svafvelsyra. Denna syra är en tung, oljelik vätska, som vanligen kallas vitriololja och tillverkas i stor mängd. Den begagnas till många ändamål, såsom vid tillverkning af soda, stearinljus, gödningsämnen (superfosfat) o. s. v. Utspädd svafvelsyra användes under namnet mässingsvatten till rengöring af kopparkärl.
Källa: Project Runeberg ·