Sida 339
Kroppars beståndsdelar
Svafvelsyran förenar sig med metaller till salter, kallade sulfater, t. ex. järnvitriol (järnsulfat) och gips (kalciumsulfat).
Fritt svafvel (gediget eller nativt) träffas i vulkaniska trakter och hämtas hufvudsakligen från Sicilien, men äfven i förening med metaller finnes svafvel i naturen, bildande s. k. svafvelmetaller. Dessa svafvelmetaller utgöra malmer, ur hvilka metaller kunna framställas; sålunda är kopparkis en malm, hvarur koppar framställes. I Sverige beredes svafvel genom glödgning af en sådan svafvelmetall, nämligen svafvelkis.
Äfven i några organiska ämnen, såsom ägghvite- och ostämne, ingår svaflet som väsentlig beståndsdel.
Svafvel begagnas bland annat till beredning af krut, som är en blandning af svafvel, kol och salpeter.
När svaflet förekommer nativt, är det kristalliseradt. Kristaller äro regelbundna kroppar med plana ytor, symmetriskt ordnade omkring vissa räta linjer, som man kan tänka sig gående genom en punkt inuti kroppen. Se fig. 1, 47.
Fig. 1.
Fluor utgör tillsammans med klor, brom och jod en naturlig grupp; de hafva erhållit det gemensamma namnet haloider eller saltbildare, däraf att de med väte bilda syror och med metaller salter.
Fluor förekommer i naturen hufvudsakligen i förening med kalcium i det mineral, som kallas flusspat. Fluor har först år 1886 af Moissan blifvit framställd i fritt tillstånd, hvarvid den befanns vara en färglös gas, som sedan vid vanlig temperatur och med våldsam explosion förenas med väte.
Blandas flusspat och svafvelsyra, erhålles vid upphettning en förening mellan fluor och väte, kallad fluorväte, en färglös och flyktig (lätt öfvergående till gas) vätska, som etsar glas, emedan den med kisel, som utgör en beståndsdel i glas, bildar gasformig fluorkisel.
Klor finnes icke fri i naturen, men ymnigt i förening med andra kroppar, i synnerhet med metallen natrium, hvilken förening är vårt vanliga koksalt, hvarför koksalt också benämnes klornatrium eller natriumklorid. Fri utgör klor en tung, gröngul, starkt luktande, ej brännbar gas, som i vissa fall kan underhålla förbränning. Antimon brinner nämligen i densamma, hvarvid antimonklorid uppstår. Med väte förenas klor till klorvätesyra eller s. k. saltsyra. På klorens benägenhet att förena sig (frändskap till) väte grundar sig dess användning dels såsom blekningsmedel, i det organiska färgämnen däraf förstöras, dels som desinfektionsmedel för bortskaffande af illaluktande och för hälsan skadliga ämnen ur luften.
Brom förekommer aldrig fri i naturen, endast sparsamt i förening
Källa: Project Runeberg ·