Sida 280
Indien
någon, som förmådde sammanhålla det vidsträckta riket. Till namnet bibehöll väl stormogul under de följande 150 åren större delen af sitt välde, men i verkligheten blefvo lydfurstarna och provinsståthållarna oberoende. 1713 grundade "nisam-ul-mulk" Asaf Djah Nisams rike l. Haidarabad, och 1720 gjorde sig naboben i Audh oberoende. Den persiske konungen Nadir Sjah tvang 1739 efter ett af de mest förödande härjningståg, som historien vet omtala, stormogul att afträda sina besittningar vester om Indus. Redan på 1600-talet hade de krigiske mahratterna, mellan Gwalior och Goa, bildat ett eget rike, hvilket de under 1700-talet utvidgade genom eröfringar från stormogul. Bland öfriga riken, som bildades af det mongoliska väldets spillror, märkes Majsur, som under Haidar Alis regering (1761-82) nådde sin största utsträckning. Äfven till namnet upphörde stormoguls rike 1857.
Europeisk kolonisation. Från portugisernas ankomst till grundläggningen af det engelska Ostindiska kompaniets öfvermakt (1498-1765). Sedan Vasco da Gama, 1498, upptäckt sjövägen från Europa till I., afsände portugiserna dit flere expeditioner för att drifva köpenskap med infödingarna och anlägga faktorier. För att ensamme få vara i besittning af den indiska handeln sökte portugiserna på allt sätt göra slut på de afrikanske muhammedanernas förbindelser till sjös med deras trosförvandter i I. De portugisiske vicekonungarna Almeida (1505-09) och Albuquerque (1509-15) rensade Indiska oceanen från arabiska fartyg samt utbredde det portugisiska väldet öfver Malabar-kusten, hvarefter inom kort Ceylon och Koromandel underkufvades. Redan under förra hälften af 1600-talet öfvergick emellertid största delen af den indiska handeln till det holländska Ostindiska kompaniet (stiftadt 1602), hvilket dock hade till hufvudsakligt ögonmärke att göra eröfringar bland Bortre I:s öar och derför hade endast några få handelsfaktorier i det egentliga I. Äfven det 1600 stiftade engelska Ostindiska kompaniets hufvudsyfte var förbindelsen med Molukkerna, hvilkas rika tillgång på kryddor lofvade en stor handelsvinst, på samma gång som man der undgick strider med stormoguls ännu mäktiga rike. Efter hand kommo äfven andra folk i direkt förbindelse med I. 1616 stiftades ett danskt Ostindiskt kompani, 1664 ett franskt, 1731 ett svenskt o. s. v. Fordrifna omkr. 1623 af holländarna från Molukkerna, nödgades engelsmännen vända sig till det egentliga I., der de sedan 1612 hade faktoriet Surate (på vestra kusten) och under den följande tiden åtskilliga förvärfvade handelsplatser, bl. a. Madras (1640). Kompaniets maktställning i I. tryggades 1668 genom Karl II:s gåfva af Bombaj, hvilket denne vid sitt giftermål erhållit af Portugal, och dess handel uppblomstrade hastigt till följd af den efter 1670 i England rådande lusten att köpa indiskt musslin och siden. Genom att slugt inblanda sig i de under Aureng-Sibs svaga efterträdare rasande inbördes striderna i stormoguls sönderfallande rike lyckades kompaniet förvärfva vidsträckta
områden, men erhöll en farlig medtäflare i det hastigt uppblomstrande franska kompaniet. Dupleix, som var generalguvernör öfver de franska besittningarna i I., Pondichéry och Chandernagore, gjorde t. o. m. försök att, medan Frankrike och England stodo som fiender emot hvarandra i det österrikiska arfföljdskriget (1740-48), fördrifva engelsmännen ur I. och fortsatte äfven efter detta krigs slut sin kamp mot engelska kompaniet, hvarvid han hade till bundsförvandter pretendenterna till Karnatiks och Dekhans nabobskap. Till lycka för engelsmännen blef Dupleix hemkallad, 1754. Den ryktbare Robert Clive, hvilken 1756 blef guvernör öfver det engelska fortet S:t David, gjorde 1757 genom sin seger vid Plassey öfver Suraj-ud-Dowlah hela Bengalen underdånigt. Slutligen måste stormogul genom fördraget i Allahabad d. 12 Aug. 1765 till engelska Ostindiska kompaniet öfverlemna "davani", d. v. s. statsinkomsterna, och deras uppbörd i Bengalen, Behar och Orissa. Dermed hade kompaniet faktiskt erhållit suveräniteten öfver en stor del af I., ehuru lagskipningen skulle förblifva i nabobernas hand och kompaniet årligen till dem och till stormogul betala en penningesumma
Från grundläggningen af det engelska Ostindiska kompaniets öfvermakt till britiska regeringens öfvertagande af dess land (1756-1858). Den britiska förvaltningen uti I. var på denna tid "lika förvänd som tyrannisk". Styrelsen var delad mellan fyra af hvarandra oberoende guvernörer; dess mål var utpressning. Ämbetsmännen sökte stoppa kompaniets inkomster i sina fickor, medan aktieegarna fingo nöja sig med måttlig utdelning. För att i någon mån afhjelpa dessa missförhållanden utfärdade parlamentet 1773 den s. k. "act of regulation", enligt hvilken den högsta civila och militära myndigheten i I. uppdrogs åt en generalguvernör, biträdd af ett af 4 medlemmar bestående "supreme council", hvilket kunde öfverrösta honom. Engelska kronan inrättade en öfverdomstol för I., och konungen kunde annullera generalguvernörens beslut. Till förste generalguvernör utsågs den snillrike, men hänsynslöse Warren Hastings (1773-85), hvilken räddade kompaniet ur den fara, som hotade från rajahn af Majsur Haidar Alis sida. Denne, som gjort till sin lifsuppgift att fördrifva engelsmännen, anföll, i förbund med mahratterna och fransmännen, 1780 de engelska besittningarna, men Hastings lyckades besegra honom (1781) och sluta fred med hans bundsförvandter (1782), hvarefter rajahns son och efterträdare, Tippo Saib, genom freden i Mangalore 1784 återlemnade alla eröfringar. 1790 började Tippo Saib å nyo kriget, men tvangs 1792 af generalguvernören Cornwallis (1786-93) att afträda hälften af sitt rike; ett nytt fredsbrott 1797 kostade honom sjelf lifvet och Majsur dess sjelfständighet. Ännu funnos likväl i I. mäktiga fiender till engelsmännen, nämligen de 5 mahrattfurstarna, pesjvan af Puna, gaikwaren af Barodar rajahn af Nagpur samt Sindhia i Gwalior och Holkar i Indur. Generalguvernören Wellesley (1798-1804) tvang Sindhia och rajahn af
Källa: Project Runeberg ·
