Sida 279
Indien
i en senare tid bhota-folken, munda- l. kolh-folken och dravida-folken. Med sina vapen af jern besegrade de I:s gamle innebyggare, men blefvo i sin tur anfallna af de från nordvest inträngande arierna (ännu i dag utgöra de nära hälften af I:s befolkning). Efter en långvarig kamp - I:s hjelteålder -, hvarunder arierna sökte fördrifva de plattnäsige dasju l. dasa ("fiender", "otrogne"), såsom arierna kallade ur-innevånarna, kommo arierna delvis i besittning af landet; men stora icke-ariska välden på halfön bibehöllo sin sjelfständighet, och arierna antagas ännu 1,400 år f. Kr. icke hafva öfverskridit Ganges. Kastväsendet var på denna tid okändt; familjefadern var familjens prest, den valde höfdingen, vispati, stammens. Höfdingen uppdrog dock vid vigtigare tillfällen gudstjenstens förrättande åt någon brahman (se d. o.). Efter hand blef brahman-kallet ärftligt inom en viss familj, och dessa brahman-slägter bildade ett slags prestadel samt, efter stammarnas förening till folk, en sluten kast. Under denna, den s. k. äldre brahmanismens tid bildades äfven de öfriga kasterna: ksjatrija l. krigarekasten, vaisja, jordbrukarna, och sudra, de underkufvade ur-innevånarna. Brahman-kasten, som småningom tillkämpade sig företrädet framför krigarekasten, utbildade icke blott gudstjensten och gudaläran, utan äfven samhällsskicket och lagstiftningen. Dess verk är Manus heliga lagar (antagligen från 5:te årh. f. Kr.), enligt hvilka folket styrdes af en enväldig arfkonung. Skatterna vexlade, i vissa fall stigande till 50 proc. af inkomsten (endast brahmanerna voro skattefria), och lagskipningen utöfvades af konungen samt på hans vägnar af lagfarne brahamner.
Från Buddha till muhammedanernas inträngande (6:te årh. f. Kr. - 8:de e. Kr.). Den af Buddha (se d. o.) i 6:te årh. predikade läran utbredde sig med stor hast i I. och åstadkom, hvarhälst den vann fotfäste, en betydelsefull omhvälfning ej blott i religiöst hänseende, utan äfven i socialt, emedan den lättade på kastväsendets tvång. Den mäktige konung Açoka i Magadha och Behar (omkr. 250 f. Kr.) upphöjde buddhismen till statsreligion och verkade genom missionärer för dess spridning i främmande land. Men under Açokas efterträdare tillbakaträngdes buddhismen, och förgäfves sökte konung Kanisjka (omkr. 40 e. Kr.) återförskaffa den öfverväldet i I. Vid denna periods slut hade brahmanismen nästan fullständigt undanträngt buddhismen, och i den segrande religionens demoraliserande inverkan ligger förklaringsgrunden till den andliga förslappning, som utmärker, de indiska folken och som möjliggjort främmande inkräktningar i I. Under denna period blef I. också utsatt för eröfrare. Redan tidigt (måhända i 6:te årh. f. Kr.) började en skytisk invasion, som hade till följd tusenåriga strider mellan inderna och inkräktarna. Ett skytiskt folk voro antagligen taksjakerna (taxilanerna), som slöto förbund med Alexander den store, när denne 327 f. Kr. företog sitt berömda tåg till I. och under sin tvååriga vistelse derstädes underlade sig nästan alla Pandjab-rikena. Det
grekiska väldet störtades redan omkr. 315 f. Kr af den ofvannämnde konung Açokas farfar Chandra Gupta (316-292), grundläggare af det vidsträckta Magadhariket. En del af nordvestra I. lades emellertid kort derefter under riket Baktrien. Den ofvan nämnde konung Kanisjka tillhörde den skytiska Turusjkadynastien, som herskade öfver stora delar af Iran, Turan och I. Ännu 500 år e. Kr. funnos mäktiga skytiska välden uti I. De indiske ariernas långvariga strider med greker och skyter gåfvo I:s ur-innevånare tillfälle att öka sin makt.
Från muhammedanernas inträngande till stormoguls välde (8:de årh. - 1526). Redan 30 år efter Muhammeds död (632 e. Kr.) hunno de muhammedanska eröfrareskarorna till I:s gränser (664), och 711 lät kalifen eröfra Sindh. Omkr. 750 lyckades inderna emellertid fördrifva araberna, men med den ghasnavidiske herskaren i Afganistan, Mahmud den store (998-1031), gjorde muhammedanismen åter ett eröfringståg till I. Han lade under sitt välde I. till Delhi och Indusmynningarna. När ghuriderna på 1150-talet fördrefvo Mahmuds dynasti från Ghasna, bibehöll sig en ättling af densamma i Lahore, men äfven dennes rike störtades 1186 af ghuriden Sjehabed-Din l. Muiz, den andre i ordningen af de store muhammedanske inkräktarna i I., hvilken gjorde sig till herre öfver Audh, Behar, Bengalen och Gudjarat. Efter hans död (1206) öfvergick den indiska delen af hans stora rike till den af Muiz' favoritslaf stiftade s. k. slafdynastien (1206-88), hvars hufvudstad blef det lysande Delhi. Ala-ed-Din Khilji i Delhi (1294-1316), den tredje store muhammedanske eröfraren, utbredde sitt välde öfver Dekhan och Gudjarat, men efter hans död gjorde ståthållarna i provinserna sig oberoende af sultanen i Delhi, hvilken sedan 1321 tillhörde den turkiska tughlakdynastien, och sålunda uppstodo de oberoende muhammedanska rikena Bengalen (1336), Dekhan (1347 l. 1357) och Ahmedabad (1391). Denna splittring underlättade i hög grad mongolernas af Tamerlan ledda invasion (1398), hvilken dock blef af endast öfvergående betydelse för I. I slutet af 1400- och början af 1500-talet sönderföll Dekhan i 5 oberoende stater: Bedsjapur (1489), Golkonda (1512), Ahmednagar (1490), Ellichpur (1484) och Bidar (omkr. 1492).
Stormoguls välde (1526-1857). Tamerlans ättling i 6:te led, Babur, gick 1525 med en liten här öfver Indus, besegrade i grund vid Pannibet sultanen i Delhi, Ibrahim Lody (1526), och tog dennes rike i besittning. Dermed lades grunden till stormoguls välde, under hvilket I:s mest lysande tid inträffar. Baburs sonson, Akbar (1556-1605), var den störste af I:s mongoliske herskare. Han befäste det mongoliska väldet i Pandjab och utsträckte det öfver hela norra I. samt införde i sitt rike en ordnad förvaltning och en ny, af honom stiftad statsreligion. Akbars sonsons son, Aureng-Sib (1658-1707), underkufvade de oberoende sultanerna i Dekhan, och under hans regering nådde stormoguls rike sin högsta maktställning. Efter honom fanns det icke
Källa: Project Runeberg ·
